Gott nytt år!

Klockan har passerat midnatt och vi skriver nu 2019, om några minuter ringer domkyrkorna in det nya året i radions P1, att lyssna på domkyrkornas klockor är en tradition sedan jag var liten, då lyssnade jag på dessa i en gammal rörradio på landsbygden i det småländska höglandet, utanför var fönstret var det svart som natten, inget fyrverkeri så långt ögat kunde nå. Jag bröt dock traditionen under många år, väldigt många år, då jag prioriterade festandet under nyårshelgen, men på senare år har traditionen att lyssna på domkyrkoklockorna i P1 återupptagits.

I år slog för en gångs skull på TVn vid tolvslaget, detta då Mikael Persbrandt fått uppdraget att läsa dikten ”Nyårsklockorna” på Skansen, inte för att jag sett så många av hans filmer, mer för att vi gick i skolan tillsammans, antingen gick han i min klass eller gick han i några av de parallellklasser som i vissa ämnen blandades i hop till undervisningsgrupper. Minnet sviker på den punkten, min mamma som var rektor på skolan hade vetat om hon levt. Jag vill dock inte hävda att jag känner en kändis, vi hälsade på varandra då och då efter nian som jag slutade för över 40 år sedan, men jag har inte sett honom sedan i början av 80-talet om man räknar bort de filmer, teaterpjäser och TV-serier jag sett där han medverkat.

Detta var det enda TV-program, TV-snutt, jag tittade på under nyårsafton – storhelger är inga TV helger för min del – såvida det inte är sport på TV (Nyårsafton är tämligen ”sportfri”).