Mina reflektioner

Archive for augusti 2019

Offentlig konst kan vara hur spännande som helst

with one comment

Offentlig konst kan vara hur spännande som helst, sedan finns det ju en hel del exempel på motsatsen, men konstverket med katten som tänker attackera det jättelika garnnystanet vid Rissne ängar mellan Rissne och Hallonbergen tillhör de annorlunda offentliga konstverken som fångade mitt intresse.

Kanske minns jag grannens katter på landet som kom på dagliga besök när vi var i sommarstugan under helgerna och somrarna, en katt älskade att hoppa upp i min mammas knä när hon satt och stickade, min mamma var livrädd för katter, så hon satt som förstenad en stund innan katten somnat, sedan fortsatte hon att sticka. Att min mamma var rädd för katter hade hon sig själv att skylla, som liten hade hon dragit en katt i svansen, katten ville med rätta försvara sig och klöste min mamma som då var 6 á 7 år ganska ordentligt, därefter var hon rädd för katter, en rädsla som aldrig gick över. Detta kom hon dock inte att berätta förrän ganska sent i livet, idag har såväl jag som min bror en katt, så hon hade kanske inte vågat besöka någon av oss, men förmodligen hade önskan om att träffa barnbarnen tagit överhanden (hon träffade aldrig några av sin fyra barnbarn, varav jag står för ett av dom och min bror för resten).

Ovanstående offentliga konstverk hittar man i Sundbyberg, på Rissne ängar, ett annat spännande konstverk hittar man i grannkommunen Solna utanför entrén till Västra skogens tunnelbanestation, vilket består av en hög med kuddar, som ser väldigt inbjudande ut, men man ska inte tro att de är mjuka och sköna då de är utförda i betong. När sonen var liten släpade han ofta runt på en kudde – typ Linus med filten, så jag fick hålla honom tillbaka så att han inte kastade sig ner i högen med kuddarna av betong.

Gävle, dag 3 (och dag 4) – Tåghallen och Fängelsemuseet

with 3 comments

Vår tredje dag i Gävle var vikt åt Järnvägsmuseets temporära utställning i Järnvägsmuseets förråd norr om Gävle, numera benämnt Tåghallen och ett besök på Sveriges fängelsmuseum.

Då varken Fängelsemuseet eller Tåghallen öppnade förrän klockan tolv kunde jag och sonen avnjuta en långfrukost på vårt hotell Scandic CH, det blev bacon och äggröra, matiga smörgåsar med rejält med pålägg och frukt.

Efter att ha slappat på hotellrummet under en å annan timme gick vi ner till Gävle central för att ta rälsbussen upp till Tåghallen (eller järnvägsmagasinet som det benämndes som tidigare). I Tåghallen såg vi många av våra favoriter, ex F1200, som vi åkte med 2014 när södra stambanan firade 150 år. Vi sprang runt och tittade på lok och in i vagnar, det var lyxigare att åka tåg förr i tiden, i alla fall om man åkte första eller andra klass. Efter en och en halv timme återvände vi med rälsbussen in till Gävle central.

Efter ett kortare besök på vårt hotell, Scandic CH, styrde vi stegen mot Sveriges fängelsemuseum, vi har besökt museet årligen sedan 2015, ett museum som behandlar komplexa frågor, 1600 – 1700 talets grymma straff är svårförståeliga för ett barn, men ju äldre sonen blir ju mer förstår han. Sveriges fängelsemuseum är synnerligen värt att besöka om man har vägarna förbi Gävle, pedagogiken är i toppklass.

Efter vårt besök på Sveriges fängelsemuseum promenerade vi in mot centrala Gävle där vi handlade bullar och sugrörsdrickor till sonen innan vi återvände till vårt hotell. På kvällen blev det precis som vanligt middag på Buddys City och en kortare kvällspromenad p g a den rådande väderleken, regn. Dagen avslutades i hotellbaren på Scandic CH precis som vanligt, därefter uppsökte vi vårt hotellrum för en god natts sömn.

Dag 4:

En ganska intetsägande dag, efter en god hotellfrukost packade vi ihop våra saker och gick ner till Gävle central för att återvända hem till Stockholm, men vi kommer absolut att återvända till Gävle, detta var ju inte precis vårt första besök i Gävle.

Semestern avslutades med en promenad hemmavid

leave a comment »

Idag var det min sista lediga dag denna sommar, i morgon är det åter till verkligheten, jag börjar jobba och sonen börjar skolan, men snart så är man inne i rutinerna igen och jag har ju världens bästa jobb så varför klaga.

Idag styrde jag stegen mot ICA Kvantum BEA i Svedmyra, dit promenerade jag, men hem tog jag tunnelbanan i sällskap med min matkasse. På vägen passerade jag Skogskyrkogården och de som följer min blogg vet hur mycket jag gillar detta världsarv, så det blev några kringliga och krokiga omvägar på Skogskyrkogården innan jag fortsatte mot Svedmyra. Målet att hinna hem till fotbollsmatcherna som började 15:00 uppnåddes med marginal.

Det var för övrigt ett skumt väder i dag, 18 – 19 grader, men när solen tittade fram mellan molnen blev det stekhett, vilket förebådade det åskväder som drog fram över Stockholm senare under eftermiddagen.

Gävle, dag 2 – Furuvik och Gävles hamnkvarter

with one comment

Den andra dagen av vår Gävlevistelse inleddes med en god hotellfrukost på Scandic CH, därefter styrde vi stegen mot Gävle central varifrån vi tog Upptåget till Furuvik, en resa på 6 á 7 minuter.

Vi började precis som vanligt med djurparksdelen, med ett avbrott för att besöka ”hemliga fortet”, ett gammalt kustartilleribatteri som ligger på en ö nästgårds Furuviksparken men som numera ingår i Furuviksparkens område.

En av höjdpunkterna var orangutangungen som vi såg redan förra året, men då låg den gömd hos sin mamma, i år var denna krabat betydligt större och mer aktiv, den lekte intensivt under mammas övervakning, precis som en ettåring av vår art gör, med samma entusiasm och nyfikenhet. Man lär sig alltid något nytt, denna dag gällande sumatraorangutangen, ungen, det födds en per kul, stannar hos sin mamma i uppemot 10 år innan dom ger sig i väg för att leva på egen hand i regnskogen, alltför att lära sig inför det långa vuxenlivet, orangutangen uppnår normalt en ålder om 35-50 år. Vi såg även schimpansunge, 6 månader gammal som låg och sov i gräset, omgiven av fyra äldre schimpanser som höll koll på ungen medans dom plockade något gott från gräsmattan.

Efter besöket på Furuvik slappade vi en stund på rummet innan vi gick ner till Buddys city för att äta, precis som vanligt. Därefter vandrade vi ut mot Gävle hamn, den inre delen som idag inte har någon faktisk hamnverksamhet då denna har flyttats längre ut då fartygens storlek har ökat, Gävle är dock en betydande hamnstad. De gamla hamnkvarteren är unika, tror knappast att det finns någon motsvarighet i Sverige, i Stockholm har man lyckats rensa bort det mesta av Stockholms historia som hamnstad, inom ett par år kommer dessutom hamnverksamheten flyttas till den nya hamnen i Norvik vid Nynäshamn, kvar blir då bara Finlandsbåtarna och kryssningsfartygen. Dock är det ganska logiskt att godshanteringen flyttas närmare Östersjön, den blir effektivare på flera sätt, framförallt när det kommer till energieffektivitet då fartygen slipper att passera den långa och trånga infarten via skärgården.

Dagen avslutades i hotellbaren på Scandic CH, därefter uppsökte vi vårt hotellrum för en god natts sömn.

På svampfronten intet nytt

with one comment

Det har varit dåligt med svamp i mitt närområde även detta år, precis som förra sommaren, under den senaste tiden har dock regnat en del, inte mycket men en del, så jag begav mig ut i Nackareservatet för att vittja mina svampställen.

Jag kan nog knappast betrakta svampställena som mina, runt Nackareservatet bor det över 300 000 människor, alltså lika många som i Malmö, så det är många som är intresserade av svampen. När jag lyfte på löven och stack ner fingrarna i marken kunde jag konstatera att det var relativt torrt, förhoppningarna om att hitta svamp grusades ytterligare när jag mötte andra svampplockare, deras svampkorgar var tomma, väldigt tomma.

Jag hittade enkom några få torra matsvampar, kremlor, vilka inte var värda att plocka, kantareller och annat gott lös med sin frånvaro. Ett svampställe såg dock lovande ut, det var lite fuktigt i marken, jag detekterade snabbt att det fanns en stor mängd motståndare i luftrummet – miljoner mygg, så jag valde att hellre fly än illa fäkta då jag i shorts och t-shirt direkt skulle hamna i underläge. Jag fortsatte promenaden till Sickla köpkvarter där jag handlade mat innan jag via Tvärbanan tog mig hemåt, det blev idag, precis som igår en promenad om ca 11 kilometer.

Tillgången på svamp är väldigt lokal, då regnskurarna under den senaste tiden har varit väldigt lokala, vänner som bor bara 15 – 20 km från mig har hittat väldigt mycket svamp, detsamma har en bekant i Gävletrakten gjort, mer än han orkade plocka Dock ser veckans väderprognos lovande ut, så det kanske blir en svamphöst i alla fall.

Gävle, dag 1 – Boulognerskogen och Gamla Gefle

leave a comment »

I måndags anlände jag och sonen ganska så tidigt till Gävle, strax före lunch, vi checkade in på Scandic CH som ligger endast ett stenkast från Gävle centralstation. Vi fick ett nyrenoverat rum, enda nackdelen med den renoveringen som pågår på Scandic CH är att badkaren försvinner, sonen älskar badkar då vi inte har något sådant hemma. Jag förstår dock att hotellen tar bort badkaren då dessa tar tid att rengöra och därmed stiger städkostnaderna.

Efter att ha slappat en stund på rummet promenerade vi till Boulognerskogen/Stadsträdgården för att spela bangolf/minigolf, banorna i Boulognerskogen är relativt utmanande, de är ex i flera fall betydligt längre än banorna på Tyresö Bangolfklubb där vi normalt spelar. Vi spelade två rundor och hade väldigt kul innan vi promenerade tillbaka till Gävle centrum och hotellet.

Efter middagen på Buddys City där vi ätit mängder med gånger sedan vi besökte Gävle gemensamt den första gången 2010, därefter blev det en kvällspromenad i Gamla Gefle, en samlad trähusbebyggelse söder om Gävleån som klarade sig undan den stora stadsbranden i Gävle 1869. Väl tillbaka till hotellet blev det ett besök i hotellbaren innan vi uppsökte vårt rum för en god natts sömn.

Idag blev det en långpromenad på stan

with 6 comments

Efter gårdagens hemresa från Gävle behövde jag ”promenera av mig lite grand”, nu är resan från Gävle jämfört med ex en resa från Malmö väldigt kort, men det blev ju ändå en dag med mycket stillasittande. Så idag tog jag tunnelbanan in till stan och klev av vid Slussen.

Jag promenerade från Slussen i Gamla stans utkanter via Riddarholmen till Nybroplan varifrån jag tog Strandvägen ut till Djurgården, på Djurgården valde jag att fortsätta promenaden på Skansen, jag har ju årskort på Skansen så varför inte inkludera Skansen i promenaden? På Skansen strövade jag runt bland djuren och besökte några av de kulturhistoriska byggnaderna, höjdpunkten var Lodjursungarna som är födda i slutet av maj, de var ungefär lika stora som katten här hemma och mycket charmiga. Tyvärr var dom utom räckhåll för den kamera jag hade med mig idag, så ni får nöja er med en bild på en mycket trött brunbjörn.

Därefter promenerade jag in till city där jag handlade lite grand innan jag tog tunnelbanan hemåt, totalt blev det en promenad på ca 11 kilometer.

På väg hem från Gävle

with one comment

Nu sitter jag och sonen på tåget hem till Stockholm, som vanligt avslutades semestern och sommarlovet med några dagar i Gävle.

Hemresan från Gävle med tåg är kort, så snart är vi hemma i stan igen och på måndag börjar verkligheten efter en lång och härlig sommar, jag börjar jobba och sonen börjar skolan (åttan), men innan dess lär det nog bli ett eller annat inlägg om vår Gävlevistelse här på bloggen.

Written by melkerlarsson

15 augusti, 2019 at 12:08

Veckans fordon – varför var vagnen grön?

with 2 comments

Den gröna vagnen på bilden och dess ”krigsränder” har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, denna gång blir det dock fokus på varför vagnen var grön till skillnad från alla andra spårvagnar i Stockholm som var blåa.

Vagnen levererades ursprungligen 1904 till Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag vanligen förkortatat SNS 1904. 1943 byggdes den om som prototyp för en enriktningsvagn med passagerarcirkulation vid SS Råsundaverkstad. En enriktningsvagn är bara körbar åt ett håll och har bara dörrar på den ena sidan, i detta fall den vänstra sidan då vi hade vänstertrafik på den tiden. Passagerarcirkulation innebar att man steg på i den bakersta dörren, där konduktören satt och tog upp avgiften, därefter gick man framåt i vagnen och när man steg av gjorde man detta genom de två främre dörrarna. Tidigare hade man haft en rörlig konduktör som gick runt i vagnen och tog upp avgiften, det fanns två skäl till skiftet från rörlig konduktör till fast konduktör, dels var det en arbetsmiljöfråga men den viktigaste faktorn var nog rent ekonomisk. Den rörliga konduktören hann helt inte ta upp avgiften från samtliga resenärer innan de hann kliva av, därmed steg Stockholm Spårvägars intäkter.

För att markera nymodigheten med den annorlunda påstigningsproceduren med fast konduktör vid bakdörren målades vagnen ”skogsgrön” men den kom sedermera att få samma blå färg som alla andra spårvagnar. Vagnen togs ur trafik 1963 och hamnade hos Svenska Spårvägssällskapet, vid renoveringen av vagnen i början av 90-talet återfick den sin gröna målning från 1943. Dagens bussar och spårfordon kommer knappast att få ett så långt liv som denna vagn fick, den gick i ordinarie trafik i 59 år.

För spårvagnsresenärerna var detta något nytt, men bussresenärerna i Stockholms innerstad var detta inget nytt då man under åren 1942-43 byggt om 70 trådbussar och 108 vanliga bussar så att påstigning skulle i bakdörrarna och betalning skulle ske innan man gick och satte sig. Men nymodigheten togs inte emot alltför väl, kort sagt blev det ett ”djävla liv”, en kvinna kände sig kränkt och gjorde en polisanmälan, hon hade tydligen fallit i gråt p g a denna nymodighet, en tidning kallade detta ”århundradets största brott”. Med tanke på vad som under 1942 pågick ute i Europa känns det tämligen magstarkt att beteckna införandet av en fast konduktör som ”århundradets största brott”, i jämfört med koncentrationsläger och alla de andra grova övergrepp som då pågick runt om i Europa vid den tiden.

För Stockholms spårvägar var detta dock en ekonomisk succé, intäkterna ökade med ca 20 000 kr per buss och år, med tanke på att en ny buss kostade runt 50 000 kr i inköp så gjorde nog spårvägens ekonomer vågen samtidig som dom jublade…

När man byggde tunnelbana under Sankt Eriksgatan

with one comment

Sankt Eriksgatan var fram tills dess att Essingeleden öppnade i sin fulla längd upp till området vid Norra stationsgatan en av Stockholms viktigaste genomfartsgator. Den första etappen av Essingeleden öppnade 1966, men det var först efter det att Essingeledens sträcka över Kungsholmen och upp till Norra stationsgatan öppnade 1970 som Sankt Eriksgatan upphörde att vara det givna stråket genom stan för trafik som skulle passera Stockholm.

Innan Essingeledens tillkomst gick genomfartstrafiken genom Stockholm via Liljeholmsbron – Hornstull – Västerbron – Fridhemsplan – Sankt Eriksgatan till Norrtull, innan massbilismens framväxt var detta nog inget större problem, men när bilen började bli var mans egendom blev detta förstås ohållbart, precis som i andra svenska städer där genomfartstrafiken historiskt letts genom stadskärnan.

När den första tunnelbanan, dagens gröna linje, började byggas genom stan 1945 kom den att byggas i öppna schakt, man grävde helt enkelt upp gatan, byggde tunnlar och stationer några meter under markytan, därefter återställdes gatan, denna metod som benämns ”cut and cover” kom man sedermera att överge till förmån för tunnlar och stationer som byggda i urberget 20 – 40 meter under markytan.

När man kom till Sankt Eriksgatan var man tvungen att ta hänsyn till att det var en viktig genomfartsgata, några alternativa vägar för biltrafiken, busstrafiken och spårvägstrafiken fanns inte. Därför kom man att bygga tunneln i två etapper, i ett första skede gjöt man betongtunneln från ytan, i ett andra skede grävde man ur jordmassorna från tunnelkroppen. Trafiken på gatan kunde därför fortgå relativt ostört under byggtiden, samma byggmetod tillämpades även på andra platser.

Man måste komma i håg att när tunnelbanebygget inleddes, precis efter krigsslutet var biltrafiken tämligen blygsam, under krigsåren var det militärens behov och därefter kollektivtrafik samt lastbilarna som prioriterades när de knappa resurserna i form av exempelvis importerat gummi skulle fördelas, någon privatbilism förekom i princip inte. Efter krigsslutet tog det ett bra tag innan biltrafiken var tillbaka till de nivåer som gällde innan kriget, men man ville i samband med tunnelbanebygget inte störa genomfartstrafiken genom stan alltför mycket, även om den under 40-talet med dagens mått var relativt begränsad.

Sankt Eriksgatsmetoden.jpg

Nedanstående bild visar hur tunnelbana byggdes i ett öppet schakt i London på 1860-talet, ja, du läste rätt, världens första tunnelbana öppnades i London 1863, dragkraften var förstås ånglok så miljön vid stationerna var väl inte den bästa tänkbara. Tekniken var ungefär densamma när Stockholms första tunnelbana, gröna linjen, byggdes genom stan under 1940-talet.