Mina reflektioner

Jag tröttnade på att resa

with 6 comments

Under 80-talet och 90-talet reste jag mycket privat, world wide om man säger så, men sedan hände något. Under nittiotalet började jag även resa utomlands frekvent i tjänsten, vilket jag inledningsvis såg som en vinstlott, men med tiden kom min inställning att förändras.

Orsaken till alla dessa tjänsteresor till utlandet som jag under mer än tio års tid kom att göra var främst relaterade till inköp av spårfordon och diverse andra upphandlingar. Det kunde handla om resor inför upphandlingarna för att se vad marknaden hade att erbjuda och vad som skulle kunna passa här hemma. Det kunde handla om resor för att titta på så kallade referensobjekt under slutfasen av en upphandling.

När väl upphandlingarna var genomförda och kontraktet signerats så blev det väldigt mycket resor, att köpa ett spårfordon är helt enkelt inte som att köpa en bil. En bil beställer man och x veckor senare hämtar man ut den hos bilhandlaren, tillverkaren begär inte att man ska besöka fabriken och granska deras produktion och godkänna deras ritningar.

Köper man ett spårfordon så är det precis tvärtom, det krävs aktivitet från köparen, man förväntas delta i en mängd aktiviteter, såväl hos tillverkaren som hos underleverantörerna, vilka är många. Dessa ägde ofta rum i Tyskland eller någon annanstans i Europa. Som köpare förväntades man delta i så kallade Design reviews i olika faser, Final Design review samt FAT (first article inspection) och FAT (factory acceptance test).

Ovanstående bilder är tagna i Salzgitter (Tyskland) 2004 under tillverkningen av pendeltåg för Stockholm, vilka benämns X60.

Med tiden började jag tröttna på detta med att resa i tjänsten, det kunde vissa månader handla om upp till fyra á fem resor. De privata utlandsresorna kom med tiden att reduceras för att till slut upphöra, jag blev helt enkelt mätt eller rent ut sagt trött på att resa. Det jag initialt uppfattade som en vinstlott var nu en rutin, jag hade tröttnat på att flyga med allt vad som hör därtill såsom incheckning och säkerhetskontroller samt på att vara hemifrån. Att komma hem till lägenheten en fredagskväll för att på måndagsmorgon återigen checka in ute på Arlanda för en ny resa till något möte ute i Europa gav helt enkelt inte mersmak längre.

Min sista (senaste) utlandsresa i tjänsten skedde under vintern 2005 och den gick till Wien, där finns det en klimatkammare där spårfordon kan testas i alla möjliga klimat, extrem kyla eller i extrem värme, allt utifrån önskemål. På bilden nedan genomförs ett test i extrem kyla, minus 50 grader, att det var rejält kallt inne i denna 100 meter långa jättefrysbox kan jag intyga

Efter resan till Wien har det inte blivit några fler tjänsteresor utomlands, de privata utlandsresorna har därefter kommit att begränsas till våra nordiska grannländer, men just nu är man ju inte välkommen där heller, så de närmaste åren blir det resor Sverige.

Några flygresor har jag inte gjort på tio år och det lär inte bli mycket av den varan framöver, men jag är nöjd ändå, jag är ganska mätt och trött på att resa. Jag bär dock med mig många härliga minnen från denna period i mitt liv, inget jag skulle villa ha ogjort, men det är inget jag önskar göra igen.

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Mycket intressant! Du har och har haft alldeles unika anställningar tror jag. Förstår att du är trött på resandet. Så bra att du hann resa så mycket innan coronan dock!

    Gillad av 1 person

    Eva

    13 oktober, 2020 at 13:41

    • Jo, anställningarna har varit synnerligen intressanta och jag är mycket nöjd med mitt arbetsliv. En lustig detalj, den utbildning jag har ligger ljusår bort från det jag kom att arbeta med, är i stort sett självlärd.

      Gillad av 1 person

      melkerlarsson

      13 oktober, 2020 at 16:23

  2. Melker, det är Salzgitter och inte Slazgitter (fick jag bara påpeka. Det är ju min hemstad) 😀
    Jag känner samma olust att resa som du. Efter mina år som jag bodde i Egypten och Nigeria och flög fram och tillbaka (oftast själv) med två små barn var jag helt enkelt mätt.
    Sedan flyttade jag till Sverige och då hade jag sett tillräckligt mycket. Reslusten är som bortblåst sedan 30 år tillbaka.
    Foton på pendeltågen är från LHB?

    Gillad av 1 person

    Kristallina

    13 oktober, 2020 at 18:15

    • Feltrycksnisse slog till, har korrigerat stavfelet. Visst är bilderna tagna på LHB (Linke-Hofmann-Busch), fabriken var då övertagen av Alstom, men alla sa fortfarande LHB. Vi bodde dock alltid i Wolfenbüttel, på Altes Kaffeehaus, normalt hämtade personal från LHB oss vid hotellet, men när jag reste själv dit utan kollegor fick personalen på LHB en chock då jag snokat rätt på en buss som gick till Salzgitter och LHB, den var inte känd hos mina tyska kollegor. Det var mycket trevliga tider, men precis som för dig så infann sig en mättnad, är så skönt att slippa detta resande.

      Gillad av 1 person

      melkerlarsson

      13 oktober, 2020 at 18:27

  3. Man kommer helt enkelt till olika skeden i livet då man prioriterar olika. Alla minnen är säkert väldigt kul att kunna se tillbaka på men för mycket av det goda är aldrig bra. Det gick tydligen bra att avsäga dig mer resor och det var ju skönt.

    Gilla

    ibod11 - Ingrid

    14 oktober, 2020 at 14:51

    • Jo, det var väldigt enkelt, såg till att få lite andra arbetsuppgifter där det inte krävdes att man reste. I samband med omorganisationer därefter har jag aktivt sökt mig till tjänster som jag trivs med och där det inte krävs att man reser.

      Gillad av 1 person

      melkerlarsson

      14 oktober, 2020 at 14:55


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: