Mina reflektioner

Archive for the ‘Kollektivtrafik’ Category

Veckans fordon – Två pärlor

with 9 comments

När jag och sonen skådat fåglar vid Bromma kyrksjö i lördags skådade vi på vägen tillbaka till tunnelbanan dessa äldre bussar, två välrenoverade pärlor.

Det visade sig att Svenska Omnibusföreningen hade årsmöte i en närbelägen lokal och bussarna stod uppställda i väntan på en avslutande busstur. Som i många andra teknikhistoriska föreningar antar jag att årsmötet avhandlades snabbt, därefter vidtog det viktigaste, bussturen.

Den oranga bussen är en Volvo B58 som är byggd 1970 med en Hägglundskaross, den ingick i en serie på 115 bussar levererade till Statens Järnvägar 1969-70. Bussarna slopades i skiftet mellan 80- och 90-talet.

Den gula bussen är en Scania-Vabis byggd 1965 med en karosser från Svenska Karosseriverkstäderna i Katrineholm, ett bolag som sedermera övertogs av Scania. Bussen gick i trafik i Nacka och Värmdö för bussbolaget Stockholm-Björknäs–Värmdö (BSBV), det bolaget övertogs av SL 1969 och bussen kom att gå i trafik i SLs regi fram till 1980. Eftersom högeromläggningen stundade levererades bussen som en sk omställningsbuss, den var byggd i högertrafikutförande men hade provisoriska vänsterdörrar för att kunna användas även innan Dagen H, efter högeromläggningen togs de provisoriska vänsterdörrarna bort.

Båda bussarna ägs idag av Svenska Omnibusföreningen.

Annonser

Sparkcyklarna står både här och där i stan

with 9 comments

De eldrivna sparkcyklarna breder ut sig och skapar onekligen problem, Stockholms stad har nu börjat ta tag i problemet, men frågan är om deras insatser räcker.

Idag finns det cirka 2000 elsparkcyklar på Stockholms gator från firmor som Voi, Line och Tier, fler lär det bli under året. Var man än promenerar i staden hittar man sparkcyklarna, ibland står de parkerade vid en husvägg, ibland ligger de slarvigt slängda på trottoaren. Betänk en blind eller synsvag person som är van att gå sin kända och hinderfria väg och helt plötsligt ligger det ett oväntat hinder på trottoaren i form av en sparkcykel, han/hon lär snubbla och slå sig ordentligt.

Idag såg jag sex stycken sparkcyklar parkerade vid en busshållplats på väg till jobbet, de ser onekligen prydligt parkerade ut, men när bussen kommer till hållplatsen kommer sparkcyklarna att blockera den andra dörren i bussen där exempelvis resenärer med exempelvis barnvagn och rullstol stiger av och på.

Eldrivna sparcyklar, Stockholm

De eldrivna sparkcyklarna hävdas ofta vara klimatsmarta, men initialt har dessa sparkcyklar haft en mycket kort livslängd, en á två månader, sedan är de utslitna, hur klimatsmart är det? Batteri, elektronik, gummi och metall som i bästa fall hamnar på soptippen och återvinns eller i värsta fall ligger och rostar i en skogsdunge efter en mycket kort användningstid.

Naturligtvis utgör elsparkcyklarna ett bra komplement till kollektivtrafiken, men de kan inte lämnas hur som helst på stan.

Veckans fordon – vagn 15 i Göteborg

I Göteborg kan man hitta detta charmtroll, vagn 15, en spårvagn med öppna plattformar från 1902. Vagn 15 är Göteborgs äldsta bevarade elektriska spårvagn och är dagsläget 117 år gammal, en ansenlig ålder för såväl människor som spårvagnar.

Göteborg, Ringlinjen, vagn 15

Göteborg, Ringlinjen, vagn 15

Vagn 15 var en av de vagnar som Göteborgs Spårvägar beställde av ASEA inför elektrifieringen av spårvägsnätet som ersättning för hästspårvägen som Göteborg haft sedan 1879. Vagnarna kom sedermera att byggas om och försågs exempelvis med plattformsskydd för föraren, slutligen kom den 1921 att degraderas till släpvagn.

Inför spårvägens 50-års jubileum 1929 bestämdes det att vagnen skulle återställas till sitt ursprungliga utseende från 1902, den blev därmed Göteborgs första museispårvagn. Man kan än idag resa med vagn 15 på den sk Lisebergslinjen mellan Drottningtorget (Centralen) och Liseberg under vackra sommardagar.

På Djurgårdslinjen i Stockholm kan man då och då resa med vagn 24, även den en öppen spårvagn, hos Museispårvägen i Malmköping kan man resa med öppna spårvagnar från Helsingborg och Uppsala, även i Norrköping rullar då och då en öppen spårvagn från 1904.

En solig vårdag 2019 är detta en underbar upplevelse, men i början av 1900-talet när föraren skulle framföra sin spårvagn under allehanda väderförhållanden var detta förstås en riktigt dålig arbetsmiljö, även med den tidens mått.

Utställningslinjen – en kortvarig linje

Idag finns det inga rester kvar efter den mest kortlivade spårvägslinjen i Stockholm, utställningslinjen linje 22, som under våren, sommaren och den tidiga hösten 1930 trafikerade sträckan Norrmalmstorg – Strandvägen – Utställningen. Området för Stockholmsutställningen 1930 låg huvudsakligen utefter Djurgårdsbrunnsvikens norra strand mellan Diplomatstaden och dagens kinesiska ambassad. 

Utställningslinjen hade sin ändhållplats på den yta som idag återfinns mellan Turkiska ambassaden och Villa Källhagen (Källhagens värdshus). Spårvägen byggdes på enklast tänkbara sätt mellan Djurgårdsbron och utställningsområdet, man förlade helt enkelt spår och slipers ovanpå gatubeläggningen, så i princip utfördes spårvägen som en järnväg eller en spårväg på egen banvall. Dåvarande Stockholms spårvägar satsade i samband med utställningen även stort på information på flera språk, trafikpersonalens personliga språkkunskaper lär dock varit relativt begränsade då få av dessa gått en högre utbildning än Folkskola.

Platsen för utställningslinjens linje 22 vändslinga

Av utställningens cirka 4 miljoner besökare åkte ca 2,4 miljoner med linje 22, utställningslinjen, ca 374 000 åkte med busslinje 60 som gick mellan Nybroplan och utställningen. Övriga besökare antingen cyklade, promenerade, åkte med de färjelinjer som gick dit eller så tog dom sig dit med bil. I anslutning till utställningsområdet hade man anlagt en parkeringsplats för 1200 bilar, förmodligen den största bilparkering som dittills byggts i Sverige (mitt antagande) och det ”rekordet” lär inte slagits förrän under 50- och 60-talet i och med köpcentrumens och stormarknadernas framväxt i Sverige (mitt antagande).

Utställningsområdet 1930, buss 58 till Skansen

Att så många människor besöker en utställning en sommar verkar ju lite märkligt, men det var inte bara en utställning, man kunde även roa sig, inom området fanns det ett nöjesfält med teater, berg- och dalbana, biograf, pariserhjul, radiobilar, restauranger och mycket annat.

Utställningen blev funktionalismens genombrott i Sverige, det blev även ett genombrott internationellt för huvudarkitekten Gunnar Asplund, men även ett flertal andra arkitekter bidrog såsom Sigurd Lewerentz, som tidigare gjort sig kända för verk som exempelvis Skogskyrkogården tillsammans med Gunnar Asplund.

Ett annat genombrott fick korvkiosken och pinnglassen som serverades för första gången i Sverige. Varmkorven i sig serverades första gången i Sverige 1897 under en annan utställning, ”Konst- och industriutställningen” på Djurgården i Stockholm.

På kartan ovan kan man även notera att det 1930 fanns en busslinje som gick in på Skansen, linje 58, i ett framtida inlägg kommer jag säkerligen att återkomma till denna lite udda busslinje.

Veckans fordon – C20

Stockholms tunnelbanas fordon av typen C20 är det spårfordon i Sverige som transporterar flest resenärer, tunnelbanan har en vintervardag närmare 1,3 miljoner resenärer och de flesta av dessa företar sin resa med just C20. Hur C20 skulle stå sig i jämförelse med en av Sveriges vanligaste bilmodeller, Volvo V70, vet jag inte, men det är inte osannolikt att det företas fler dagliga resor i C20 än i en Volvo V70.

C20 är idag den fordonstyp som transporterar flest resenärer i Stockholms tunnelbana, de äldre tunnelbanevagnar som trafikerar den röda linjen (C6) och den blåa linjen (C14 och C15) svarar för en begränsad del av trafikarbetet. De 271 fordonen av typen C20 avviker väsentligt från de äldre tunnelbanefordonen av typen C1-C15 (C10 och C11 går dock på Saltsjöbanan), såväl utseendemässigt som tekniskt, främst då de inte är samkörbara med varandra. Under högtrafik rullar det totalt 105 tåg om en längd av 140 meter i Stockholms tunnelbanan, av dessa är ca 85 stycken C20 tåg, under lågtrafik är andelen C20 tåg betydligt högre.

De 271 fordonen byggdes i Kalmar i före detta Kalmar Verkstads fabrik och levererades under åren 1997 – 2004. När fordonen beställdes var det ABB som var leverantören, men när det första fordonet levererades var det Adtranz som levererade det och det sista fordonet kom att levereras av Bombardier, allt beroende på den konsolidering och de samgåenden som kring millennieskiftet skedde bland de europeiska fordonsleverantörerna.

Under de märmaste åren kommer C20 fordonen att genomgå en upprustning och därmed livstidsförlängas, de första upprustade fordonen beräknas komma i trafik under slutet av 2019 och upprustningen av samtliga fordon beräknas vara helt slutförd 2023.

Det som kommer att vara uppenbart för resenärerna är:

  • Förändrad möblering med bredare mittgång
  • Fler och tydligare prioriterade sittplatser, där det exempelvis går att placera en rollator antingen framför eller bredvid sätet
  • Flexytor för rullstolsanvändare och barnvagnar
  • Nya och fler övervakningskameror samt förbättrad trafikinformation där man exempelvis kommer att kunna få information om anslutande trafik

Därutöver genomförs ett antal tekniska uppgraderingar som höjer driftsäkerheten men som förmodligen inte kommer att noteras av de flesta resenärerna.

 

Fågelskådning vid Ekebysjön

Idag åkte vi till Ekebysjön för att skåda fåglar i den lille Ekebysjön i Danderyd, vi har varit där förut och det besöket gav mersmak. 

Runt Ekebysjön viss ett flertal olika naturtyper såsom sumpskog, kärrmarker,  beteshagar och slåtterängar. Flera av dessa naturtyper utgör livsmiljöer för fridlysta och hotade arter. I Ekebysjön kan man få se såväl svarthakedopping, smådopping och brunand vilka är exempel på de rödlistade fågelarter som finns i reservatet. Runt Ekebysjön finns det även minst 16 arter av trollsländor.

Ekebysjön, gräsand

Vi reste till Ekebysjön med Roslagsbanan och klev av vid den närbelägna hållplatsen ”Bråvallavägen”, en av Roslagsbanans minsta hållplatser, den var nedläggningshotad för några, det hotet är dock numera avvärjt. Orsaken till planerna på nedläggning hade relativt lite att göra med de låga antalet resenärer, det var mer en fråga om att bli av med uppehåll och på så sätt höja kapaciteten på banan.

När vi stigit av tåget kunde vi direkt konstatera att skrattmåskolonin finns kvar, en Skrattmåskoloni är viktig för en fågelsjön, även om den som i Ekebysjön är ganska liten. Idag fick vi på nära håll uppleva när några skrattmåsar fick syn på en rovfågel, en oidentifierad falk, en grupp skrattmåsar styrde omedelbart mot den potentiella inkräktaren och jagade bort den från området.

I sjön såg vi även exempelvis knölsvan, kricka, skäggdopping, sothöna och svarthakedopping, men tyvärr ingen smådopping. Runt sjön såg vi bland annat nötväcka, ringduva, skogsduva, svarthätta och trädkrypare.

Efter en lyckad dag styrde vi stegen mot Roslagsbanan, idag var det första dagen med vårjacka och jag tog ut svängarna genom att ta på mig en solhatt för första gången denna säsong, hoppas att det blir fler tillfällen till att ta på solhatten under den stundande påskhelgen.

Bilden på gräsanden har sonen tagit med min kamera, en gräsand är knappast en raritet när man skådar fåglar, men jag gillar kompositionen av bilden, allt enligt det sk gyllene snittet. Med andra ord en fin bild!

 

Veckans fordon – Capitolen (buss)

I början av 1950-talet beställde Stockholms spårvägar en större serie enmansbemannade bussar av typen Metropol, dessa lämpade sig alldeles utmärkt för trafiken i Stockholms förorter, men för busslinjerna i Stockholms innerstad behövdes en mindre och smidigare buss. Svaret på detta blev Capitolen som var såväl kortare som smalare än Metropolen.

Bussarna av typen Capitol levererades i två serier till Stockholms spårvägar, i en första serie levererades mellan 1955 och 1958 181 bussar, i en andra serie levererades mellan 1961 och 1964 115 bussar. De 115 bussar som levererades i den andra serien kom att byggas om för högertrafik och de sista av dessa togs ur trafik 1981. Även om Capitolen främst var avsedd för trafik på linjerna i Stockholms innerstad kom dessa med tiden även att trafikera linjer i förorterna. Personligen minns jag många resor med de relativt bullriga Capitolerna på Lidingö under 70-talet, utefter villagatorna på den gröna ön smälte dessa bullriga storstadsbussar knappast in, vilket de gjorde på det mer tättrafikerade gatorna i innerstaden.

Bussar av typen Capitol fanns även i Gävle, Jönköping och hos SJ förortslinjer i nordvästra Stockholm (Solna/Sundbyberg), SJ:s förortslinjer övertogs av SL 1969 men de flesta bussar kom under många år rulla runt i SJ:s orangea (brandgula) färgsättning.