Mina reflektioner

Archive for the ‘Kollektivtrafik’ Category

En dag ute i verkligheten på jakt efter en lösning på ett problem

with 2 comments

Idag arbetade jag ute i verkligheten, allt i syfte att lösa ett problem, nåja problemet löste jag inte idag, det kommer att ta tid att lösa, men idag tog jag ett litet steg på vägen.

I pendeltågstrafiken har vi såväl korta som långa tåg, ett kort tåg är 214 meter långt och ett kort tåg är 107 meter långt. För de flesta är detta inget problem, på den digitala skylten ser man att nästa tåg är kort och man kan då positionera sig rätt på plattformen utifrån skyltarna på plattformen, men för en synskadad eller blind person uppstår ett problem, var ska man ställa sig på plattformen? En plattform är minst 225 meter lång men kan även vara runt 300 meter lång, så var positionerar man sig? och hur hittar en synskadad person den positionen??

Det kommer att ta tid att hitta en lösning, för att informationen ska nå en synskadad måste informationen vara antingen hörbar eller taktil (kännbar), dessutom måste man hitta en lösning som fungerar på alla de stationer där den behövs för att en igenkänningsfaktor ska uppstå. Det jag gjorde idag var att titta på ett antal av de stationer där problemet är som störst, det handlar främst om stationer med flera utgångar eller där utgången är lokaliserad mitt på plattformen. Med andra ord, ett litet steg på vägen för att finna en lösning, vilken lösning det än blir kommer den säkerligen gagna oss alla.

Jag positionerar mig på plattformen utifrån sk U-tavlor eller tavlor som för föraren anger var ett tåg med en viss längd ska stanna, men utöver förarna är vi ganska få som förstår dessa skyltar.

Annonser

Arbetsdagen inleddes ute i verkligheten

leave a comment »

Idag började min arbetsdag ute i verkligheten, idag hittade jag verkligheten i Ulvsundadepån i Bromma, vilken är Stockholms största spårvagnsdepå och inrymmer ett femtiotal spårvagnar.

Ämnet för dagen var att titta på kontrastmarkeringar vid steg i golvet och vid sk podestrar (en podester är en upphöjning där stolar är placerade medans mittgången i vagnen saknar steg). Vi hittade en lösning som alla deltagare var nöjda med, Jag passade därefter på att se mig om inne i depån, det fanns en tid då jag besökte depåer varje vecka, för att inte säga oftare, men numera blir det inte så ofta så det gällde att passa på när man väl var på plats.

I närheten av Ulvsundadepån har det tidigare funnits en annan spårvagnsdepå, Ulvsundahallen, men den avvecklades i skiftet mellan 1940- 50-talet, vilken jag har skrivit om i ett tidigare inlägg.

Written by melkerlarsson

12 september, 2019 at 19:10

Folk har börjat resa sig för mig på tunnelbanan

with 6 comments

Plötsligt händer det, under sommarens reducerade trafik på tunnelbanan p g a tre stora ombyggnads- och renoveringsprojekt har det varit trängre än normalt på tunnelbanan.

Det som förvånade mig mest var att folk, särskilt turister, erbjöd mig sin sittplats, m a o börjar man uppenbarligen se lite äldre ut, jag tackade för erbjudandet med ”att jag kan stå några år till”, i alla fall hoppas jag kunna stå några år till. Normalt är det inga problem för mig att få sittplats till och från jobbet, på morgonen kliver jag på vid en ändstation, men redan efter ett par stationer är det bara ståplatser som gäller, på eftermiddagen kliver jag på vid Thorildsplan, vilken ligger i början av innerstadsträckan. Så jag kliver på precis innan de stora stationerna, så på eftermiddagen får jag också sittplats.

När jag i morse var på väg till jobbet blev det precis som vanligt fullt i vagnen efter ett par stationer, en yngre tjej frågade rakt ut om någon kunde överlåta sin sittplats åt henne då hon ”hade så svårt att stå med sina högklackade skor” – dagens i-landsproblem. Hennes önskemål möttes förstås med fniss och skratt av oss som hade sittplats, framför allt av lite äldre kvinnor, m a o kvinnor i min ålder som hade väldigt roligt åt detta, hon försvann raskt åt ett annat håll. Om någon undrar över hennes hårfärg kan jag avslöja att hon var blond…

Av de närmare 1,4 miljoner människor som en vanlig vardag kliver på något av Stockholms tunnelbanetåg finns det helt klart andra personer som har ett större behov av en sittplats än en ung tjej med högklackade skor, någon däremot?

Written by melkerlarsson

5 september, 2019 at 18:47

Idag öppnade åter tunnelbanestation Fridhemsplan

leave a comment »

Idag öppnade tunnelbanestationen Fridhemsplan åter för trafik, sedan i mitten av juni har tunnelbanetågen på den gröna linjen passerat stationen utan att stanna. Den blåa linjen som även den stannar vid Fridhemsplan har dock gått som vanligt då arbetena på stationen enkom berört plattformen för den gröna linjen.

Även om stationen öppnat igen återstår en del arbeten innan allt är helt klart, denna sommar har man främst arbetat med den sida av plattformen där tågen mot Hässelby går. Man kan dock börja ana hur stationen kommer att te sig när upprustningsarbetet är avslutat. Vid ett senare tillfälle kommer man ge sig i kast med den del av plattformen där tågen mot T-centralen och vidare söderut går, antagligen sker detta nästkommande sommar, på denna del av plattformen har man hitills mestadels utfört rivningsarbeten.

Ovan en bild från Fridhemsplans tunnelbanestation, spårväggen har klätts med perforerad plåt, bakom plåten sitter det ljudabsorbenter som ska hålla nere ljudnivån. Väggen till vänster, utanför bild, har förberetts för att förses med motsvarande plåtar, men dessa är ännu inte monterade.

 

Idag tog jag en tur med Roslagsbanans veterantåg

Förutom en promenad på stan tog jag en tur med Roslagsbanans veterantåg, jag mötte upp tåget ute på linjen med ett ordinarie tåg, därefter njöt jag av en resa med den nyrenoverade motorvagnen X2p, i andra änden av tåget hittade man en motorvagn av typen X3p.

X2p bestod ursprungligen av tre fordon som levererades under åren 1918 – 1919, m a o precis efter det att det första världskriget avslutats, de övriga fordonen i serien skrotades under 70-talet, men X2p 33 fick leva vidare och är numera i skick som ny.

På bilden ovan står X2p inne på Stockholms Östra, till vänster i bild ser man ett av dagens moderna fordon som trafikerar Roslagsbanan, X10p. Dessa kommer om några år få sällskap av ytterligare fordon av en ny typ X15p. På bilden nedan ser man interiören i motorvagnen av typ X2p, träsofforna är såväl bekväma som vackra, dessutom är de lätta att rengöra, så man tänkte rationellt även för hundra år sedan.

Roslagsbanans veterantåg kommer även att rulla de två nästkommande söndagarna, den 8:e och 15:e september 2019, tidtabellen hittar du på Roslagsbanans veterantågsförenings hemsida, SL:s vanliga biljetter gäller även på veterantåget.

Gävle, dag 2 – Furuvik och Gävles hamnkvarter

Den andra dagen av vår Gävlevistelse inleddes med en god hotellfrukost på Scandic CH, därefter styrde vi stegen mot Gävle central varifrån vi tog Upptåget till Furuvik, en resa på 6 á 7 minuter.

Vi började precis som vanligt med djurparksdelen, med ett avbrott för att besöka ”hemliga fortet”, ett gammalt kustartilleribatteri som ligger på en ö nästgårds Furuviksparken men som numera ingår i Furuviksparkens område.

En av höjdpunkterna var orangutangungen som vi såg redan förra året, men då låg den gömd hos sin mamma, i år var denna krabat betydligt större och mer aktiv, den lekte intensivt under mammas övervakning, precis som en ettåring av vår art gör, med samma entusiasm och nyfikenhet. Man lär sig alltid något nytt, denna dag gällande sumatraorangutangen, ungen, det födds en per kul, stannar hos sin mamma i uppemot 10 år innan dom ger sig i väg för att leva på egen hand i regnskogen, alltför att lära sig inför det långa vuxenlivet, orangutangen uppnår normalt en ålder om 35-50 år. Vi såg även schimpansunge, 6 månader gammal som låg och sov i gräset, omgiven av fyra äldre schimpanser som höll koll på ungen medans dom plockade något gott från gräsmattan.

Efter besöket på Furuvik slappade vi en stund på rummet innan vi gick ner till Buddys city för att äta, precis som vanligt. Därefter vandrade vi ut mot Gävle hamn, den inre delen som idag inte har någon faktisk hamnverksamhet då denna har flyttats längre ut då fartygens storlek har ökat, Gävle är dock en betydande hamnstad. De gamla hamnkvarteren är unika, tror knappast att det finns någon motsvarighet i Sverige, i Stockholm har man lyckats rensa bort det mesta av Stockholms historia som hamnstad, inom ett par år kommer dessutom hamnverksamheten flyttas till den nya hamnen i Norvik vid Nynäshamn, kvar blir då bara Finlandsbåtarna och kryssningsfartygen. Dock är det ganska logiskt att godshanteringen flyttas närmare Östersjön, den blir effektivare på flera sätt, framförallt när det kommer till energieffektivitet då fartygen slipper att passera den långa och trånga infarten via skärgården.

Dagen avslutades i hotellbaren på Scandic CH, därefter uppsökte vi vårt hotellrum för en god natts sömn.

Veckans fordon – varför var vagnen grön?

Den gröna vagnen på bilden och dess ”krigsränder” har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, denna gång blir det dock fokus på varför vagnen var grön till skillnad från alla andra spårvagnar i Stockholm som var blåa.

Vagnen levererades ursprungligen 1904 till Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag vanligen förkortatat SNS 1904. 1943 byggdes den om som prototyp för en enriktningsvagn med passagerarcirkulation vid SS Råsundaverkstad. En enriktningsvagn är bara körbar åt ett håll och har bara dörrar på den ena sidan, i detta fall den vänstra sidan då vi hade vänstertrafik på den tiden. Passagerarcirkulation innebar att man steg på i den bakersta dörren, där konduktören satt och tog upp avgiften, därefter gick man framåt i vagnen och när man steg av gjorde man detta genom de två främre dörrarna. Tidigare hade man haft en rörlig konduktör som gick runt i vagnen och tog upp avgiften, det fanns två skäl till skiftet från rörlig konduktör till fast konduktör, dels var det en arbetsmiljöfråga men den viktigaste faktorn var nog rent ekonomisk. Den rörliga konduktören hann helt inte ta upp avgiften från samtliga resenärer innan de hann kliva av, därmed steg Stockholm Spårvägars intäkter.

För att markera nymodigheten med den annorlunda påstigningsproceduren med fast konduktör vid bakdörren målades vagnen ”skogsgrön” men den kom sedermera att få samma blå färg som alla andra spårvagnar. Vagnen togs ur trafik 1963 och hamnade hos Svenska Spårvägssällskapet, vid renoveringen av vagnen i början av 90-talet återfick den sin gröna målning från 1943. Dagens bussar och spårfordon kommer knappast att få ett så långt liv som denna vagn fick, den gick i ordinarie trafik i 59 år.

För spårvagnsresenärerna var detta något nytt, men bussresenärerna i Stockholms innerstad var detta inget nytt då man under åren 1942-43 byggt om 70 trådbussar och 108 vanliga bussar så att påstigning skulle i bakdörrarna och betalning skulle ske innan man gick och satte sig. Men nymodigheten togs inte emot alltför väl, kort sagt blev det ett ”djävla liv”, en kvinna kände sig kränkt och gjorde en polisanmälan, hon hade tydligen fallit i gråt p g a denna nymodighet, en tidning kallade detta ”århundradets största brott”. Med tanke på vad som under 1942 pågick ute i Europa känns det tämligen magstarkt att beteckna införandet av en fast konduktör som ”århundradets största brott”, i jämfört med koncentrationsläger och alla de andra grova övergrepp som då pågick runt om i Europa vid den tiden.

För Stockholms spårvägar var detta dock en ekonomisk succé, intäkterna ökade med ca 20 000 kr per buss och år, med tanke på att en ny buss kostade runt 50 000 kr i inköp så gjorde nog spårvägens ekonomer vågen samtidig som dom jublade…