Mina reflektioner

Archive for the ‘Museum’ Category

Vi passerade en grushög

with 3 comments

Av det som en gång var Söderhallen och Spårvägsmuseet återstår numera bara en hög av betong, grus och sten, jag och sonen känner onekligen en viss saknad. Spårvägsmuseet har han och jag tillsammans besökt mer än etthundra gånger. Otaliga är de lördagar och söndagar som vi tillbringat där tillsammans under åren 2009 – 2017, men tack och lov kommer Spårvägsmuseet att återuppstå i Hjorthagen (Gasverksområdet) under 2020 om allt går enligt plan.

Söderhallen var en kombinerad vagnhall för bussar och spårvagnar, anläggningen började användas för för bussar 1955 och för spårvagnar 1956, bussarna uppställda på det nedre planet och spårvagnarna var uppställda på det övre planet. Som spårvagnsdepå fungerade Söderhallen bara under elva år, när högertrafiken infördes 1967 avvecklades de sista spårvägslinjerna i Stockholms innerstad och därmed upphörde även spårvägsuppställningen i Söderhallen. Bussarna kom efter något år att flyttas upp från det nedre planet och kom att servas och ställas upp där spårvagnarna tidigare stått uppställda. Under åren 1990 – 2017 inrymdes Stockholms spårvägsmuseum på det nedre planet.

Bussverksamheten avvecklades den 22 juni 2017 då de sista bussarna tursattes från Söderhallen, dagen efter togs den nya Fredriksdalsdepån i Hammarby sjöstad i bruk. Spårvägsmuseet stängdes den 10 september 2017, så gjorde även Leksaksmuseet som huserat i Spårvägsmuseets lokaler, Leksaksmuseet återfinns numera i Fisksätra tillsammans med museet HAMN. Läs mer om det nya Spårvägsmuseet på Region Stockholms webbplats.

 

Annonser

Igår var jag kulturell

leave a comment »

Efter att ha ägnat dagen åt att titta på bryggorna utefter pendelbåtlinjen mellan Nybroplan – Nacka – Lidingö klev jag slutligen av vid bryggan vid Blockhusudden varifrån jag styrde stegen mot Thielska Galleriet.

Orsaken till mitt besök på Thielska Galleriet denna gång var den pågående utställningen med Gustav Vigelands verk, jag har besökt Vigelandsanlegget (Vigelandsparken) i Oslo ett flertal gånger, men det är säkerligen tjugo år sedan jag var där senast och såg hans monumentala verk. Det jag ville se idag var hans mindre monumentala verk, vilka ofta är erotiska och fokuserar på känslolivet, bysterna på bilden kan knappast hänföras till den kategorin.

Jag passade förstås även på att se Thielska Galleriets permanenta samlingar, Thielska Galleriet har förmodligen en av de bästa samlingarna med nordiskt måleri från skiftet mellan 1800- och 1900-talet och även om jag sett den permanenta utställningen många gånger om hittar man alltid en ny tavla eller vinkel att älska.

Igår besökte jag Södertälje och Marcus Wallenbergshallen

with 2 comments

Igår besökte jag Södertälje å tjänstens vägnar, istället för att söka upp en restaurang för att äta lunch ägnade jag denna tid åt att besöka Scanias företagsmuseum, Marcus Wallenberg hallen.

I Marcus Wallenberghallen blandas på ett smakfullt sätt Scanias historia med Scanias senaste produkter, Marcus Wallenberghallen är inte bara ett museum, det är även en plats där man presenterar sina senaste produkter. I museet bedrivs även representation, när jag besökte museet åt en grupp Japaner lunch med personal från Scania i museets representationsdel. Det finns ganska få företagsmuseum kvar i Sverige, de flesta företag har avvecklat dessa då de inte ansetts tillhöra kärnverksamheten, så det är glädjande att se att Scania vårdar sin historia, idag såg jag hur Scanias personal förevisade en av deras tidigaste produkter för den Japanska gruppen, en cykel. Idag säljer Scania inga cyklar, men däremot ca 88 000 lastbilar och ca 8 500 bussar per år över hela världen.

Jag kan verkligen rekommendera alla som har det minsta intresse för teknik, såsom bilar, bussar, lastbilar, motorer samt järnvägsvagnar att besöka Marcus Wallenberg hallen, museet är enkom öppet under vardagar, men passa på under sommarsemestern eller under ett skollov, kontrollera dock öppettiderna på Scanias hemsida innan du besöker museet. Om du åker kollektivt precis som jag så är närmaste busshållplatsen ”Scania Centralkontor”, därifrån är det några hundra meters promenad till Marcus Wallenberg hallen.

300 år sedan Rysshärjningarna

with 3 comments

I år, 2019, är det 300 år sedan rysshärjningarna drabbade delar av den svenska ostkusten. Under sommaren år 1719 och brände plundrade den ryska flottan skärgården från Gävle ner till Norrköping. Ett flertal städer, gods och bruk brändes ner och 20 000 människor blev hemlösa. Detta var ett sätt för Tsar Peter (Peter den store) att försöka pressa Sverige i de pågående fredsförhandlingarna för att få ett slut på Stora nordiska kriget.

Under den heta och torra sommaren 1719 var det lätt att sätta eld på det mesta, härjningarna kom att inledas kring den 10 juli 1719 och kan nog sägas kulminera i mitten av augusti 1719 i och med slaget vid Baggensstäket i närheten av dagens Fisksätra där ryssarna slogs tillbaka. Minnena av Rysshärjningarna lever dock kvar i skärgården, dels som berättelser men även som mer handfasta spår i form av ruiner och sk ryssugnar vilket det finns hundra- eller tusentals av i Stockholms skärgård.

På hemsidan Ryssharjningarna.se kan man hitta ett stort urval av arrangemang kopplade till händelserna 1719, såsom stadsvandringar i Norrtälje, bygdespel och 300 års minnet av slaget vid Baggen Stäket vilken arrangeras av museet HAMN. Jag kan verkligen rekommendera ett besök museet HAMN som även knyter ihop dagens miljonprogramområde Fisksätra med slaget vid Baggenstäket 1719, då kan man även passa på att besöka Leksaksmuseet som ligger vägg i vägg med museet HAMN. 

Två poddar har behandlat ämnet nyligen, lyssna gärna:

Idag besökte jag och sonen stadsmuseet

with one comment

Idag besökte jag och sonen det återöppnade Stadsmuseet som varit stängt för ombyggnad och renovering under ett par år, jag har varit där tidigare, men för sonen var det premiär.

Stadsmuseet har verkligen omdanats och tidsperioden som behandlas har verkligen utsträckts, så nu är man inne på mina barndomsminnen, jag såg affischer från konserter jag besökt, caféer jag fikat på och mängder med förpackningar med varumärken som sedan länge är försvunna, men som fanns i min barndom. Vad det säger om ens ålder kan man ju fundera över, snart sitter man kanske uppstoppad i en monter.

Såväl jag, som sonen som var förstagångsbesökare, uppskattade det ”nya stadsmuseet”, sonen saknade inte det lekrum som han älskade som liten, men insåg att dagens yngre barn förmodligen skulle uppskattat det försvunna lekrummet.

Det var länge sedan jag avskaffade den fasta telefonen

with 4 comments

När jag besökte Nationalmuseum för ett tag sedan såg jag en Diavox, lite ambivalent då en sak jag själv använt frekvent hamnat på museum, det innebär väl att man borde känna sig ganska så gammal?

När jag flyttade hemifrån skaffade jag förstås ett telefonabonnemang hos Televerket som det hette då, på den tiden talade man inte om fast telefon, det handlade helt enkelt om att skaffa sig telefon, även om det fanns mobiltelefoner i Sverige på den tiden, det sk MTD systemet, men det var inget för vanligt folk om man säger så.

Den telefon jag fick på ”köpet” var en Diavox med en kåpa i en vad jag tyckte diarrébrun kulör, precis som telefonen på bilden, man kunde byta kåpa till en mer smakfull färg men det gjorde jag aldrig.  En speciell detalj för Diavox var att kåpan var lätt avtagbar. Kåpan togs bort genom att lossa på två skruvar i botten på telefonen. Televerket marknadsförde därför telefonen som en telefon med utbytbar kåpa och sålde lösa kåpor till Diavox så att den som tröttnat på färgen skulle kunna byta ut den. Bland annat fanns kåporna i vitt, rött, mörkgrönt, beige, gult och svart. Den vanliga standardmodellen hade svart lur och själva underdelen och stommen var också svart.

En annan egenhet med Diavox var att den var lätt i jämfört med föregångarna med nummerskiva, jag hörde av en person som arbetade i en sk Telebutik att folk ofta kom in och frågade om det fanns en ”tyngd” att köpa så att den inte föll i golvet när man gick iväg en bit. Numera har jag ingen fast telefon, den avskaffades för mycket länge sedan, så någon Diavox har jag inte kvar.

Till skillnad från telefonen på Nationalmuseum hade min telefon ytterligare tre knappar: R-knapp, stjärnknapp och en knapp med en fyrkant, vilket innebar att man exempelvis kunde genomföra gruppsamtal etc. Just detta med gruppsamtal tyckte min mor som levde på den tiden var en skojig funktion.

Idag besökte jag den nya basutställningen på Livrustkammaren

Livrustkammaren har under sin existens flyttat runt i stan, senaste flytten skedde 1978 då Livrustkammaren flyttade från Nordiska Museet till de lokaler i slottet som man fortfarande huserar i.

Jag minns väl när Livrustkammaren låg i Nordiska museet, på 60-talet brukade jag följa med mina föräldrar runt på de avdelningar som intresserade mig, ex jakt och fiske, därefter parkerades jag i Livrustkammaren medans dom tittade på det jag ansåg som tråkigt, ex kläder, vilket jag än idag finner synnerligen tråkigt att titta på när jag besöker ett museum.

Sedan museet flyttade till slottet har basutställningen inte uppdaterats i någon större utsträckning, men under 2018 var det dags, basutställningen stängde och det enda som visades var de kungliga vagnarna som ligger en våning under de övriga utställningarna, i måndags återinvigdes Livrustkammarens basutställning av kungen. Även om jag personligen inte såg behovet av att uppdatera basutställningen måste jag efter dagens besök medge att det blev riktigt bra, föremålen exponeras på ett smakfullt och pedagogiskt sätt, vill man veta mer om föremålen kan man låna en ”träskiva” med text som beskriver föremålen i den monter som man för stunden betraktar. Man har möblerat om bland föremålen.

Några personliga favoriter har försvunnit, men jag lär med åren hitta nya favoriter, men man har naturligtvis inte plockat bort de tre klassikerna, kläderna som Gustav den II Adolf, Karl den XII och Gustav den III hade på sig ner de dog i strid respektive mördades. En förändring som jag noterade är att kvinnorna lyfts fram mer i den nya basutställningen jämfört med förr, ett tecken i tiden.