I spårvagnarnas spår – Midsommarkransen

Det har gått snart 54 år sedan spårvägslinjen genom midsommarkransen lades ned och ersattes av tunnelbanan, men om man har en skarp blick kan man fortfarande skönja några spår efter spårvagnarna, inga spår i gatan men ett eller annat spår i en annan form. Trots allt gick det spårväg till och i kring Svandammen i Midsommarkransen under mer än femtio års tid och sådant sätter sina avtryck i stadsbilden.

Under spårvägstrafikens sista år passerade två spårvägslinjer Midsommarkransen:

• Linje 14 Fruängen – Midsommarkransen – Hornstull – Fridhemsplan (heldagslinje)
• Linje 17 Fruängen – Midsommarkransen – Hornstull – Slussen (högtrafikslinje)

Spårvägslinjerna ersattes den 5 april 1964 av den nyöppnade tunnelbanan mellan T-centralen – Liljeholmen – Fruängen / Örnsberg, den första etappen av den tunnelbanelinje som idag benämns som den röda linjen. I Midsommarkransen hamnade tunnelbanan under jord, men mellan Telefonplan och Fruängen går dagens tunnelbanetåg på ”samma spår” som de spårvägslinjer den ersatta.

Midsommarkransen, Tellusborgsvägen, där bilarna står parkerade låg banvallen för spårvägen.

Hur ungefärligen samma plats såg ut för ca 100 år sedan framgår tydligt av denna bild.

Midsommarkransen, Svandammen, gångbrons stenfundament byggdes ursprungligen som fundament för spårvägens vändslinga i Svandammen.

Annonser

I närheten av jobbet finns det många spännande hus

I veckan hann jag med en liten lunchpromenad i kvarteren runt jobbet, när jag var ung var Hornsberg ett industriområde, en plats man aldrig besökte, men precis som många andra före detta hamn- och industriområden i Stockholm har även Hornsberg förvandlats till ett lyxigt bostadsområde.

Även om jag tycker att det är bra att man äntligen börjat bygga rejält med bostäder i Stockholmsområdet, för det behövs och har behövts länge så kan jag precis som vanligt konstatera att det är enkelt att bygga bra bostäder för de som har råd att betala, men inte för de som har en tunnare plånbok.

I morgon stängs Biologiska museet i Stockholm

Idag är det sista dagen som Biologiska Museet i Stokholm håller öppet, i morgon stänger det för renovering, men huruvida det kommer att öppna igen är i dagsläget oklart.

Museet har ca 20 000 besökare per år, vilket ger ett snitt om 50 – 60 besökare per dag, så det är väl inte så konstigt att en diskussion om att stänga museet uppkommit, även om antalet besökare har ökat sedan det i mars annonserades att museet skulle stänga. Därutöver har ägaren Skansen inte medel för en genomgripande upprustning av museet och driften av museet.

Det vore tråkigt om detta museum från 1893, som dessutom ser ut som när det invigdes, skulle slå igen för gott. Förutom att det är ett Biologiskt museum är det museum som visar hur ett museum såg ut förr i tiden, med vändkors i entrén och med en total avsaknad av moderniteter, där belysningen till stor del utgörs av det naturliga dagsljuset, vilket medfört att öppettiderna över året styrts av dagsljuset.

 

 

 

 

Ett litet centrum som försvann

I den södra delen av Bagarmossen hittar man resterna av ett sedan länge avvecklat litet centrum, den sista affären lades ner i början av 2000-talet, butikslokalerna har därefter omvandlats till bostäder.

Man kan dock fortfarande se spåren av det lilla centrumet, butiksentréer, skyltfönster och varumottagningar på baksidan, vilken sorts butiker som funnits här vet jag inte, men då bebyggelsen är från det tidiga 50-talet kan man nog anta att det handlade om specialbutiker, kanske en speceriaffär, kanske en mjölkbutik, kanske en köttaffär.

I skiftet mellan 40- och 50-talet var det en brytningstid när det kom till hur vi handlade mat här i landet, ”snabbköpet” hade introducerats i Stockholm redan 1941, men den tog ett tag innan det slog igenom. Mjölk var ju en färskvara och fick inte säljas ihop med andra livsmedel men när mjölktetran kom 1953 avskaffades det förbudet, mot slutet av 1950-talet dominerade de moderna snabbköpen och specialbutikernas tid var förbi. De som planerade de nya förorterna kring Stockholm på 40-talet hängde nog inte riktigt med i denna utveckling, vandrar man runt i de tidiga 50-talsförorterna, Bagarmossen, Björkhagen, Hökarängen, Kärrtorp mfl kan man fortfarande hitta rester av den gamla affärsstrukturen lite här och där. En del av affärerna omvandlades till små snabbköp, men de slogs med tiden ut av de större snabbköpen och varuhusen i centrumet vid tunnelbanan, en del av dessa har sedermera slagits ut av externhandel och stormarknader.

 

 

Ett kontor med en fästning i källaren

Under den senaste tiden har jag ofta varit på möten hos WSP i Stockholm, WSP tillhör en av de större konsultfirmorna i Sverige och bedriver konsultverksamhet inom anläggning, byggnation, miljö och transport mm.

På en punkt skiljer sig WSPs kontor från alla andra kontor jag besökt, dom har nämligen resterna av en fästning i källarvåningen, Johanneshovs skans, ett befästningsverk som påbörjades 1859, bygget avbröts dock redan 1860, så fästningen färdigställdes aldrig, detta av såväl ekonomiska skäl och då den ansågs omodern kort efter att bygget påbörjats.

När det för en 15 – 20 år sedan blev aktuellt att bygga ett kontorshus på platsen kom resterna av fästningen att införlivas i källarplanet, allmänheten kan besöka och bese resterna av befästningsverket under kontorstid, passera dock förbi receptionen och presentera dig innan du går ner i källarvåningen, där hittar du även en liten men informativ utställning och befästningsverket. (Adressen är Arenavägen 7)

Spår efter en industriepok

När jag och sonen i söndags promenerade från Henriksdal via Finnboda och Henriksdal till Nacka Forum noterade jag att det i Finnboda fanns många rester kvar från tiden då Finnboda var ett av Sveriges största varv.

Dels är stapelbädden bevarad, den ligger mitt i bebyggelsen som någon form av stadspark i sten, skateboardåkare torde älska den, även om jag inte såg några, dom kanske inte hittat dit ännu. Mellan husen hittar man rester av varvets hamnanläggning och ser man sig omkring ser man mängder med byggnader från den tiden då Finnboda var ett varv, vilka i dag omvandlats till butiker, caféer och kontor. Jag gillar gamla industrimiljöer, Finnboda är en av de bättre i Stockholm, men ingen annan industrimiljö i Sverige kan mäta sig med industrilandskapet i Norrköping.

En sedan länge övergiven vindsnurra

När jag och sonen i lördags promenerade i Orlångens naturreservat sprang vi nere vid Balingsholm på denna sedan länge övergivna vindsnurra, ett primitivt vindkraftverk. Jag har sällan sett sådana i Sverige, däremot vid var och varannan gård i amerikanska filmer som utspelar sig i en lantlig miljö, kan tänka mig att man kunde se en och annan i exempelvis ”Broarna i Madison County” om man tittade noga.