Något man bara trampar på

Jag tror att alla och envar när man strövat runt i en svensk stad eller tätort i alla fall trampat på ett gatubrunnslock med ett karaktäristiskt ”A” eller/och med texten ”Alvesta” vid några tillfällen, det betyder ju inte att man observerat eller tänkt närmare på detta gatubrunnslock eller gatugods som det allmänt kallas.

När jag ser gatubrunnslock eller gatugods märkta med ett ”A” eller ”Alvesta” brukar jag då och då att komma att tänka på min farbror som tillbringade hela sitt arbetsliv på Alvesta gjuteri, har han gjutit det brunnslock jag nyss passerade? Kanske inte, men jag har förmodligen passerat eller trampat på många av de brunnslock han har varit upphovsman till.

Min farbror är fortfarande i livet, 88 år gammal, men Alvesta gjuteri är sedan bortåt 20 år nedlagt, men deras produkter kommer jag nog se under resten av mitt liv när jag rör mig runt i våra svenska städer. Gatugods är tämligen slittåligt.

Annons

Ett sedan länge insomnat förortscentrum

I samband med ett tjänsteärende i det närbelägna Bandhagen och Stureby passerade jag ett sedan länge insomnat förortscentrum, en benämning som på den tiden förmodligen inte användes för en koncentration av butiker.

I bottenvåningen på fastigheten kunde man se nio stycken för detta butikslokaler, mitt emot fastigheten på bilden nedan ligger ett liknande hus, med ungefär lika många butikslokaler. Idag finns det bara en lokalhyresgäst kvar, i alla fall vad jag kunde se, nämligen en liten pizzabutik, i övrigt användes lokalerna för andra ändamål. Hade jag besökt platsen i slutet av 1940-talet hade det nog varit liv och rörelse på platsen då hemmafruarna kryssat mellan de olika butikerna för att göra sina dagliga inköp.

Innan snabbköpen slog igenom under 1950-talet så fanns det en mängd specialbutiker, detta berodde till stor del på att handeln reglerades av hygieniska skäl, en del av dessa regelverk framstår idag som lätt hysteriska. För att kunna handla de matvaror som idag återfinns hos exempelvis ICA Nära eller hos en av Coops mindre butiker var du tvungen att besöka minst fem butiker, oftast fler.

Det fanns särskilda mjölkbutiker, där fick man enkom sälja mjölk och andra mejeriprodukter såsom smör, samt vissa torrvaror. Skälen till att mjölkhandeln begränsades till särskilda mjölkbutiker var rent hygieniska, man var helt enkelt rädd att mjölken skulle bli besmittad av kött, mjöl eller jordiga grönskar vilket gjorde att man kraftigt begränsade vilka varor mjölkbutikerna fick sälja. I vissa fall till och med förbjöd man mjölkbutikerna att ligga vägg i vägg med butiker som sålde andra livsmedel, detta trots att det var helt separata butiker. Mjölkbutiker fanns i nästan varje kvarter, få hade kylskåp hemma, så mjölk och smör var något som inhandlades på daglig basis. Under 1930-talet fanns det i Stockholm över 2000 mjölkbutiker, i en stad som då hade ca 500 000 invånare, idag har kommunen 975 000 invånare.

Utöver mjölkbutiker fanns det speceriaffärer, där såldes ex konserver, mjöl och kaffe, kött fick precis som mejeriprodukter inte säljas ihop med vilka varor som helst, så naturligtvis skulle vi hittat minst en affär som sålde kött, korv och andra charkuterivaror här i Stureby i slutet av 1940-talet. Men för att helt fylla matkassen var man nog även tvungen att svänga förbi bageriet och frukt- och grönsaksaffären. Ville man dessutom ha snus, tobak eller en tidning så krävdes ytterligare butiksbesök, sammanlagt minst sex olika butiker. Att handla var med andra ord ett helt företag förr i tiden.

På 1950-talet när den färdigförpackade mjölken och kyldiskar kom fanns det inte längre någon orsak till förbudet att sälja mjölk i hop med andra livsmedel och det avskaffades 1953, samma år började mjölk säljas på tetra. I slutet av 1950-talet dominerade de moderna snabbköpen helt, det första snabbköpet hade öppnats av Konsum 1941, men det var först efter kriget när ransoneringarna upphörde som dessa blev verkliga snabbköp eller självbetjäningsbutiker som man också benämnde dessa som.

I spårvagnarnas spår – Midsommarkransen

Det har gått snart 54 år sedan spårvägslinjen genom midsommarkransen lades ned och ersattes av tunnelbanan, men om man har en skarp blick kan man fortfarande skönja några spår efter spårvagnarna, inga spår i gatan men ett eller annat spår i en annan form. Trots allt gick det spårväg till och i kring Svandammen i Midsommarkransen under mer än femtio års tid och sådant sätter sina avtryck i stadsbilden.

Under spårvägstrafikens sista år passerade två spårvägslinjer Midsommarkransen:

• Linje 14 Fruängen – Midsommarkransen – Hornstull – Fridhemsplan (heldagslinje)
• Linje 17 Fruängen – Midsommarkransen – Hornstull – Slussen (högtrafikslinje)

Spårvägslinjerna ersattes den 5 april 1964 av den nyöppnade tunnelbanan mellan T-centralen – Liljeholmen – Fruängen / Örnsberg, den första etappen av den tunnelbanelinje som idag benämns som den röda linjen. I Midsommarkransen hamnade tunnelbanan under jord, men mellan Telefonplan och Fruängen går dagens tunnelbanetåg på ”samma spår” som de spårvägslinjer den ersatta.

Midsommarkransen, Tellusborgsvägen, där bilarna står parkerade låg banvallen för spårvägen.

Hur ungefärligen samma plats såg ut för ca 100 år sedan framgår tydligt av denna bild.

Midsommarkransen, Svandammen, gångbrons stenfundament byggdes ursprungligen som fundament för spårvägens vändslinga i Svandammen.

I närheten av jobbet finns det många spännande hus

I veckan hann jag med en liten lunchpromenad i kvarteren runt jobbet, när jag var ung var Hornsberg ett industriområde, en plats man aldrig besökte, men precis som många andra före detta hamn- och industriområden i Stockholm har även Hornsberg förvandlats till ett lyxigt bostadsområde.

Även om jag tycker att det är bra att man äntligen börjat bygga rejält med bostäder i Stockholmsområdet, för det behövs och har behövts länge så kan jag precis som vanligt konstatera att det är enkelt att bygga bra bostäder för de som har råd att betala, men inte för de som har en tunnare plånbok.

I morgon stängs Biologiska museet i Stockholm

Idag är det sista dagen som Biologiska Museet i Stokholm håller öppet, i morgon stänger det för renovering, men huruvida det kommer att öppna igen är i dagsläget oklart.

Museet har ca 20 000 besökare per år, vilket ger ett snitt om 50 – 60 besökare per dag, så det är väl inte så konstigt att en diskussion om att stänga museet uppkommit, även om antalet besökare har ökat sedan det i mars annonserades att museet skulle stänga. Därutöver har ägaren Skansen inte medel för en genomgripande upprustning av museet och driften av museet.

Det vore tråkigt om detta museum från 1893, som dessutom ser ut som när det invigdes, skulle slå igen för gott. Förutom att det är ett Biologiskt museum är det museum som visar hur ett museum såg ut förr i tiden, med vändkors i entrén och med en total avsaknad av moderniteter, där belysningen till stor del utgörs av det naturliga dagsljuset, vilket medfört att öppettiderna över året styrts av dagsljuset.

 

 

 

 

Ett litet centrum som försvann

I den södra delen av Bagarmossen hittar man resterna av ett sedan länge avvecklat litet centrum, den sista affären lades ner i början av 2000-talet, butikslokalerna har därefter omvandlats till bostäder.

Man kan dock fortfarande se spåren av det lilla centrumet, butiksentréer, skyltfönster och varumottagningar på baksidan, vilken sorts butiker som funnits här vet jag inte, men då bebyggelsen är från det tidiga 50-talet kan man nog anta att det handlade om specialbutiker, kanske en speceriaffär, kanske en mjölkbutik, kanske en köttaffär.

I skiftet mellan 40- och 50-talet var det en brytningstid när det kom till hur vi handlade mat här i landet, ”snabbköpet” hade introducerats i Stockholm redan 1941, men den tog ett tag innan det slog igenom. Mjölk var ju en färskvara och fick inte säljas ihop med andra livsmedel men när mjölktetran kom 1953 avskaffades det förbudet, mot slutet av 1950-talet dominerade de moderna snabbköpen och specialbutikernas tid var förbi. De som planerade de nya förorterna kring Stockholm på 40-talet hängde nog inte riktigt med i denna utveckling, vandrar man runt i de tidiga 50-talsförorterna, Bagarmossen, Björkhagen, Hökarängen, Kärrtorp mfl kan man fortfarande hitta rester av den gamla affärsstrukturen lite här och där. En del av affärerna omvandlades till små snabbköp, men de slogs med tiden ut av de större snabbköpen och varuhusen i centrumet vid tunnelbanan, en del av dessa har sedermera slagits ut av externhandel och stormarknader.

 

 

Ett kontor med en fästning i källaren

Under den senaste tiden har jag ofta varit på möten hos WSP i Stockholm, WSP tillhör en av de större konsultfirmorna i Sverige och bedriver konsultverksamhet inom anläggning, byggnation, miljö och transport mm.

På en punkt skiljer sig WSPs kontor från alla andra kontor jag besökt, dom har nämligen resterna av en fästning i källarvåningen, Johanneshovs skans, ett befästningsverk som påbörjades 1859, bygget avbröts dock redan 1860, så fästningen färdigställdes aldrig, detta av såväl ekonomiska skäl och då den ansågs omodern kort efter att bygget påbörjats.

När det för en 15 – 20 år sedan blev aktuellt att bygga ett kontorshus på platsen kom resterna av fästningen att införlivas i källarplanet, allmänheten kan besöka och bese resterna av befästningsverket under kontorstid, passera dock förbi receptionen och presentera dig innan du går ner i källarvåningen, där hittar du även en liten men informativ utställning och befästningsverket. (Adressen är Arenavägen 7)

Spår efter en industriepok

När jag och sonen i söndags promenerade från Henriksdal via Finnboda och Henriksdal till Nacka Forum noterade jag att det i Finnboda fanns många rester kvar från tiden då Finnboda var ett av Sveriges största varv.

Dels är stapelbädden bevarad, den ligger mitt i bebyggelsen som någon form av stadspark i sten, skateboardåkare torde älska den, även om jag inte såg några, dom kanske inte hittat dit ännu. Mellan husen hittar man rester av varvets hamnanläggning och ser man sig omkring ser man mängder med byggnader från den tiden då Finnboda var ett varv, vilka i dag omvandlats till butiker, caféer och kontor. Jag gillar gamla industrimiljöer, Finnboda är en av de bättre i Stockholm, men ingen annan industrimiljö i Sverige kan mäta sig med industrilandskapet i Norrköping.

En sedan länge övergiven vindsnurra

När jag och sonen i lördags promenerade i Orlångens naturreservat sprang vi nere vid Balingsholm på denna sedan länge övergivna vindsnurra, ett primitivt vindkraftverk. Jag har sällan sett sådana i Sverige, däremot vid var och varannan gård i amerikanska filmer som utspelar sig i en lantlig miljö, kan tänka mig att man kunde se en och annan i exempelvis ”Broarna i Madison County” om man tittade noga.

Biologiska museet i Stockholm stängs

Till hösten, den 31 augusti, kommer Biologiska museet i Stockholm att stängas, åtminstone för renovering, men kanske för alltid.

Museet har ca 20 000 besökare per år, vilket ger ett snitt om 50 – 60 besökare per dag, så det är väl inte så konstigt att en diskussion om att stänga museet uppkommit.

Det vore dock tråkigt om detta museum från 1893, som dessutom ser ut som när det invigdes, skulle slå igen. Förutom att det är ett Biologiskt museum är det museum som visar hur ett museum såg ut förr i tiden, med vändkors i entrén och med en total avsaknad av moderniteter, där belysningen till stor del utgörs av det naturliga dagsljuset. Vilket gör att öppettiderna över året styrs av dagsljuset, museet stänger tidigare under vinterhalvåret.

Jag och sonen får väl göra ett kanske sista besök på Biologiska museet innan det stänger, sedan kan vi bara hoppas att det öppnar igen.

I Uppsala har man gjort tvärtom och valt att satsa på sin motsvarighet, Biologiska museet i Uppsala har moderniserat och heter numera Biotopia, till skillnad från Biologiska museet i Stockholm som tillhör Stockholms minst besökta museum är Biotopia stadens mest besökta museum med runt 100 000 besökare under ett år varav en stor del utgörs av barnfamiljer. Jag och sonen besökte Biotopia under höstlovet och det var ett besök som gav mersmak, vi kommer absolut att åka dit igen.