Mina reflektioner

Archive for the ‘Teknik’ Category

Igår besökte jag Södertälje och Marcus Wallenbergshallen

with 2 comments

Igår besökte jag Södertälje å tjänstens vägnar, istället för att söka upp en restaurang för att äta lunch ägnade jag denna tid åt att besöka Scanias företagsmuseum, Marcus Wallenberg hallen.

I Marcus Wallenberghallen blandas på ett smakfullt sätt Scanias historia med Scanias senaste produkter, Marcus Wallenberghallen är inte bara ett museum, det är även en plats där man presenterar sina senaste produkter. I museet bedrivs även representation, när jag besökte museet åt en grupp Japaner lunch med personal från Scania i museets representationsdel. Det finns ganska få företagsmuseum kvar i Sverige, de flesta företag har avvecklat dessa då de inte ansetts tillhöra kärnverksamheten, så det är glädjande att se att Scania vårdar sin historia, idag såg jag hur Scanias personal förevisade en av deras tidigaste produkter för den Japanska gruppen, en cykel. Idag säljer Scania inga cyklar, men däremot ca 88 000 lastbilar och ca 8 500 bussar per år över hela världen.

Jag kan verkligen rekommendera alla som har det minsta intresse för teknik, såsom bilar, bussar, lastbilar, motorer samt järnvägsvagnar att besöka Marcus Wallenberg hallen, museet är enkom öppet under vardagar, men passa på under sommarsemestern eller under ett skollov, kontrollera dock öppettiderna på Scanias hemsida innan du besöker museet. Om du åker kollektivt precis som jag så är närmaste busshållplatsen ”Scania Centralkontor”, därifrån är det några hundra meters promenad till Marcus Wallenberg hallen.

Annonser

Det var länge sedan jag avskaffade den fasta telefonen

with 4 comments

När jag besökte Nationalmuseum för ett tag sedan såg jag en Diavox, lite ambivalent då en sak jag själv använt frekvent hamnat på museum, det innebär väl att man borde känna sig ganska så gammal?

När jag flyttade hemifrån skaffade jag förstås ett telefonabonnemang hos Televerket som det hette då, på den tiden talade man inte om fast telefon, det handlade helt enkelt om att skaffa sig telefon, även om det fanns mobiltelefoner i Sverige på den tiden, det sk MTD systemet, men det var inget för vanligt folk om man säger så.

Den telefon jag fick på ”köpet” var en Diavox med en kåpa i en vad jag tyckte diarrébrun kulör, precis som telefonen på bilden, man kunde byta kåpa till en mer smakfull färg men det gjorde jag aldrig.  En speciell detalj för Diavox var att kåpan var lätt avtagbar. Kåpan togs bort genom att lossa på två skruvar i botten på telefonen. Televerket marknadsförde därför telefonen som en telefon med utbytbar kåpa och sålde lösa kåpor till Diavox så att den som tröttnat på färgen skulle kunna byta ut den. Bland annat fanns kåporna i vitt, rött, mörkgrönt, beige, gult och svart. Den vanliga standardmodellen hade svart lur och själva underdelen och stommen var också svart.

En annan egenhet med Diavox var att den var lätt i jämfört med föregångarna med nummerskiva, jag hörde av en person som arbetade i en sk Telebutik att folk ofta kom in och frågade om det fanns en ”tyngd” att köpa så att den inte föll i golvet när man gick iväg en bit. Numera har jag ingen fast telefon, den avskaffades för mycket länge sedan, så någon Diavox har jag inte kvar.

Till skillnad från telefonen på Nationalmuseum hade min telefon ytterligare tre knappar: R-knapp, stjärnknapp och en knapp med en fyrkant, vilket innebar att man exempelvis kunde genomföra gruppsamtal etc. Just detta med gruppsamtal tyckte min mor som levde på den tiden var en skojig funktion.

Stockholms första tunnelbana skulle kunna gått här

Här under Sveavägen skulle Stockholms första tunnelbana kunna gått, såväl intressenter i Djursholm, såväl som Stockholms Nya Spårvägsbolag (SNS) ville bygga en spårvägstunnel/tunnelbana från området kring Roslagstull/Sveaplan under Sveavägen till en plats i centrala Stockholm.

Stockholms Nya Spårvägsbolag (SNS) ville i början av 1900-talet bygga en underjordisk spårväg från dagens Sveaplan med en slutstation i trakterna av korsningen mellan Kungsgatan/Sveavägen motsvarande dagens tunnelbanestation Hötorget, förmodligen hade det då handlat om att bygga en genare och snabbare sträckning för förortsbanan från Solna/Sundbyberg in till stadens centrum.

Samtidigt fanns det intressenter i Djursholm och på Lidingö som ville bygga en underjordisk järnväg/spårväg till allehanda slutmål i Stockholms centrum, såsom Brunkebergs torg, Humlegården eller Nybroplan. Idag skulle ju en ”tunnelbana” från ett typiskt villasamhälle knappast komma på tal, men förutsättningarna var annorlunda kring det förra sekelskiftet innan massbilismen uppstått.

Stockholms stad var dock skeptiska till alla dessa planer, det fanns två förklaringar till detta, i början av 1900-talet ville Stockholms stad inkorporera stora delar av de omgivande områdena, såsom Djursholm, Nacka, Lidingö, Solna och Sundbyberg, precis som man tidigare gjort med Bromma och Brännkyrka. En annan faktor var att kollektivtrafiken på den tiden var affärsmässigt lönsam, det var något en stad kunde tjäna pengar på, så man ville helt enkelt inte låta privata aktörer tälja guld med täljkniv. Långt in på 50-talet var kollektivtrafiken något som levererade pengar till städernas kassakistor, den var alltså företagsekonomiskt lönsam, idag är kollektivtrafiken samhällsekonomiskt lönsam, men det är en helt annan historia.

Tunnelbaneplanerna kom dock inte att dö ut, under åren mellan 1910 fram till i början av 1940-talet kom en mängd utredningar att avlösa varandra, många förslag lades fram och förkastades, men till slut fick Stockholm sin tunnelbana, men till allt detta tänker jag återkomma till i senare inlägg, för den historien är riktigt intressant och har bidragit till att forma det moderna Stockholm.

 

Underbara neonskyltar i Strängnäs

När jag och sonen i tisdags besökte Strängnäs skådade vi dessa underbara neonskyltar, man hittar oftare äldre och fina neonskyltar i mindre städer, i Stockholm är de färre.

Järnhandeln vid Stora torget i Strängnäs är sedan längde nedlagd, men skylten har fått hänga kvar på fasaden, Harrys Herrekipering på Järnvägsgatan finns dock kvar, en genuin och klassisk herrekipering långt från dagens kedjebutiker såsom Dressman, HM och Kapp-Ahl. I Stockholm finns det ganska så få fristående klädaffärer kvar, i de flesta köpcentrum är det samma butiker så långt ögat når, men om man letar sig ut på malmarna finns det fortfarande en och annan fristående klädaffär.

Det finns dock en och annan fin neonskylt i Stockholm, en av dessa finns på promenadavstånd hemifrån, konditoriet Santa Fe i Kärrtorp, fram till i början av 2000-talet var även inredningen genuint femtiotal, men den har på senare år dessvärre bytts ut.

Spår efter spårvagnarna i Fredhäll

När jag i lördags, midsommardagen, promenerade förbi Fredhäll på Kungsholmen hittade jag några rester efter spårvägslinje 2 som lades ner 1963. Ett parti av asfalten hade slitits ned och blottat spåren som inte trafikerats sedan april 1963.

Linje 2 mellan Fredhäll och Karlaplan lades ner den 26 april 1963, efter nedläggningen av linje 2 återstod endast sex spårvägslinjer i Stockholms innerstad:

  • Linje 1 Norrmalmstorg – Rosenlund, nedlagd i mars 1964
  • Linje 4 Hakberget – Vita Bergen, nedlagd den 2:a september 1967 i samband med övergången till högertrafik
  • Linje 6 Roslagstull – Sofia, nedlagd den 2:a september 1967 i samband med övergången till högertrafik
  • Linje 7 Vanadisplan – Djurgården, nedlagd den 2:a september 1967 i samband med övergången till högertrafik
  • Linje 8 Tessinparken – Södersjukhuset, nedlagd den 2:a september 1967 i samband med övergången till högertrafik
  • Linje 10 Högalid – Ropsten, nedlagd i maj 1967

Att gamla spårvagnsspår ”blottas” då asfalten slits ner eller i samband med gatuarbeten i Stockholm är inte ovanligt, även om det senare år blivit ovanligare då de flesta spåren rivits bort i samband med gatuarbeten. I Fredhäll vårdas för övrigt minnet av spårvagnarna som trafikerade Fredhäll mellan 1935 – 1963 i och med den nyligen upprustade lekplatsen, ”Spårvägsparken” där spårvägen har en framträdande roll.

Här gick en gång i tiden Enskedebanan

Idag är Nynäsvägen genom Enskede ett trafikdike, ett öppet och bullrande sår samt en barriär, annat var det förr, ibland var det faktiskt bättre förr.

Där bilarna idag går gick fram till 1950 Enskedebanan mellan Slussen och Skarpnäck, bilarna fick vackert hålla sig till det som idag är lokalgatan invid husen, i allén mitt i gatan som det idag finns få spår av huserade spårvagnarna. Mitt i dagens Nynäsvägen, vid träden i fonden låg hållplatsen Kyrkogårdsvägen, vilken jag skrivit om tidigare.

Spåren i Nynäsvägen kom att ligga kvar till 1956 trots att spårvägstrafiken lades ner 1950 då tunnelbanan mellan Slussen och Hökarängen öppnades, detta då en del av de spårvagnar som användes för trafiken i innerstaden hade Enskedehallen som sin hemvist intill dess att Söderhallen öppnade 1956. För att få en känsla hur det såg ut när spårvägen gick mitt i dagens Nynäsvägen rekommenderar jag denna bild från Stockholmskällan vilken visar hur det såg ut vid hållplatsen Kyrkogårdsvägen.

Idag blev det precis som det var tänkt…

I går hade jag och sonen ambitionen att besöka Arsenalen söder om Strängnäs, det gick inte så bra, p g a en försening i tågtrafiken som inte kan tillskrivas någon annan än SJ fick vi ändra våra planer då vi missade den anslutande bussen i Strängnäs, vi turistade i Strängnäs istället. 

Vi lät oss dock inte nedslås, så idag genomförde vi ett nytt försök att ta oss till Arsenalen och denna gång gick det bättre, ärligt talat kändes det som vi i går gjorde ett försök att nå toppen på Mount Everest, men vi lyckades först vid det andra försöket, idag! Museet Arsenalen har en av Europas största samlingar av militärfordon vilket naturligtvis lockar såväl en gubbe (jag) och en kille (sonen). Hur tog vi oss dit? Enkelt såvida man tänker bort bilen vilket jag alltid gör då jag saknar såväl körkort som bil, vi tog tåget till Strängnäs och där bytte vi till buss som på ca 10 minuter tog oss till museet, hållplatsen Näsbyholm ligger precis utanför museet.

I museet kan man se ett 70-tal fordon från 1920-talet fram till dagens moderna militära fordon, man kan därmed följa såväl den tekniska som den militärhistoriska utvecklingen, samlingen är främst inriktad på fordon som använts i Sverige, men ett antal utländska fordon finns också med. Det tog oss närmare 3 1/2 timme att ta oss igenom utställningen, vi gick igenom utställningen kronologiskt, vi följde de svenska pansarfordonens utveckling från det tidiga 1920-tal, via 30-talet och den stora upprustningen under andra världskriget till det kalla krigets och dagens pansarfordon. Nu finns det förstås inte bara fordon, utifrån pansarfordonens utveckling kan man även följa utvecklingen i världen, synnerligen pedagogiskt utformat.

Förutom själva fordonsutställningen, har museet andra permanenta utställningar, till exempel figurmuseets samling, utställningen om Södermanlands regementes historia, vilken sträcker sig från 1634 till 2005, samt tillfälliga utställningar. Sammantaget var detta ett underbart museum, jag och sonen kommer absolut att återvända till Arsenalen många gånger.