Sonen har efterfrågat Rødpølse

När jag och sonen besökte Köpenhamn för första gången tillsammans 2013 försökte jag få sonen intresserad av rødpølse, men sonens intresse för att äta en rødpølse på Rådhusplatsen var lika med noll.

När jag var ung på 70- och 80-talet var Köpenhamn en stad man åkte till för att festa, detsamma gällde London, att flyga var för dyrt för oss som var unga på den tiden, så det blev tåg eller båt. Hade man inte råd eller tid att åka till London fick Köpenhamn duga och det var inget dåligt substitut för oss, det fanns ju gott om krogar som krängde Carlsberg och Tuborg långt in på nätterna.

I gryningen när man var på hemväg till hotellet som allt som oftast låg på Vesterbro passerade man Rådhusplatsen för att äta en rødpølse med bröd, måltiden bestod av ett bröd, två härligt röda korvar, rostad lök, samt ketchup och senap som man doppade brödet och korvarna i.

När sonen i somras var på kryssning till Ystad och Visby upptäckte han plötsligt magin med rødpølse i Ystad, så rødpølse har han efterfrågat sedan dess, så ikväll åt vi rødpølse precis som man gör i Danmark. Sonen har dessutom påtalat att han vill att jag gör egen ketchup, vad han fått den tanken ifrån vet jag inte riktigt, men jag har ett bra recept på ketchup så varför inte.

I min berättelse för sonen hur jag upptäckte rødpølse har jag utelämnat för honom onödig fakta, såsom att hans pappa käkade rødpølse på väg hem efter blöta utekvällar på Köpenhamns vattenhål, det får vi ta i framtiden. Eller så räknar han i framtiden ut det själv….

Rødpølse i Ystad, foto: sonen

Idag kom beskedet att Alfons Åbergs skapare, Gunilla Bergström, har avlidit, själv är jag alldeles för gammal för att ha läst eller fått böckerna upplästa för mig som barn.

Men Alfons Åberg kom jämsides med Nicke Nyfiken att betyda mycket för sonen när han var liten, böckerna var mycket populära och DVDn gick varm med filmerna, men den nyblivne gymnasisten bryr sig numera inte idag inte så särdeles mycket om Alfons Åberg, annat var det för.

Bildkälla: Barnbokhandeln

Sonens första idol

I veckan har ICA Maxi haft en Alfons Åberg kampanj, med extrapris på böcker, sonen är snart tolv så det är knappast aktuellt att fynda Alfonsböcker, men kampanjen påminde mig om den tiden då Alfons var sonens stora idol.

Den tiden ligger långt tillbaka, men helt klart var Alfons Åberg sonens första idol, tätt följd av Nicke Nyfiken, själv är jag ju alldeles för gammal för att ha fascinerats av Alfons Åberg när jag var liten, men jag hade faktiskt en eller annan bok om Nicke Nyfiken när jag var liten.

Med tanke på sonens ålder lär man få se en å annan idol passera revy framgent, det enda jag är säker på är att jag precis som mina föräldrar kommer att ha en skeptisk inställning till den musik som sonen kommer att lyssna på, det är väl föräldragenerationens roll.

Min mormor, som var född på 1800-talet, var synnerligen skeptisk när min mamma på 50-talet började lyssna på Elvis och Tommy Steel, jag lär nog vara minst lika skeptisk till den musik som sonen kommer att lyssna på i framtiden.

På söndag är det sista chansen att se utställningen om Alfons Åberg

På söndag (den 3 mars)  är det sista chansen att se utställningen om Alfons Åberg, vid våra första besök uppskattade varken sonen eller jag utställningen, men med tiden har vi kommit att uppskatta den mer och mer. I alla fall har sonen kommit att dröja sig kvar längre och längre i de två rummen som utställningen inryms i.

Stadsmuseet har fö ett synnerligen prisvärt årskort (100 kr) som gäller tolv månader från att man köper det, bara Stadsmuseets lekrum i sig är värt de pengarna, dessutom går man in fritt på Stockholms medeltidsmuseum under dessa tolv månader, m a o ett riktigt fynd.

Dagens bild – sonen leker med skuggfigurer

Såväl sonen som jag gillar Stockholms stadsmuseum, vi är frekventa besökare, i sonens fall är det lekrummet ”torget!” som drar, men även utställningarna. Idag uppskattades utställningen om Alfons Åberg och då särskilt skuggfigurerna.

 

Alfons Åberg 40 år

Stockholms stadmuseum öppnade den 31 mars en utställning med anledning av att det är 40 år sedan den första boken om Alfons Åberg kom ut. Sonen är sedan flera år ett stort fan av Alfons Åberg, så ett besök planerades in under påsklovet.

Dock fann varken sonen eller jag utställningen särdeles intressant, vad sonen saknade fick jag aldrig riktigt kläm på, han ville att det skulle ”vara mer” i största allmänhet. Även jag skulle vilja ha mer, kanske inte mer Alfons Åberg, men mer tidsresa… När den första boken kom ut 1972 var jag nio år, så jag läste inte Alfons Åberg som liten, men ändå bjuder Alfons på många upplevelser från barndommen. Det är en tidsresa tillbaka i tiden, en tid med två TV kanaler, föräldrar som rökte mitt ibland barnen, höghus, Konsum och barn som lekte utomhus. Det var m a o en tid innan TV spelen, internet, mobiltelefoner och ett aldrig sinande utbud av barnprogram i TV, vilket jag tycker att man skulle kunna gjort något utav.