Säsongspremiär för bangolf (minigolf)

Idag, på långfredagen, blev det säsongspremiär för bangolf för vår del, de flesta minigolfbanor (bangolfbanor) har säsongspremiär först runt månadsskiftet april/maj, men Golfbaren i Aspudden är ett lysande undantag, de öppnade redan nu under påskhelgen.

Det blev inte bara säsongspremiär för minigolf, det blev även säsongspremiär för sandaler och shorts, men då detta inte är en modeblogg lägger jag inte upp några bilder på dagens klädsel.

Golfbarens banor är av karaktären äventyrsgolf, där banornas beläggning utgörs av konstgräs till skillnad från traditionella bangolfbanor som oftast är sk filtbanor även om betongbanor förekommer. Vi var inte ensamma, fler hade hittat till Aspudden, men vi slapp köa vid banorna, så det blev en riktigt behaglig dag i solen. En bra start på påskhelegen!

Dåtidens utsatta område

Att människor kan göra en klassresa är ju sedan länge känt, men även ett bostadsområde eller en stadsdel kan göra detsamma, vilket kan vara värt att ha i minnet när vi i dag talar om alla de så kallade utsatta områdena som växt fram i Sverige.

Skulle vi backa bandet ca 70 år skulle Midsommarkransen förmodligen betraktats som ett utsatt område, idag är det en pittoresk stadsdel med caféer, designbutiker och restauranger. Annat var det förr, Midsommarkransen var från början en arbetarstadsdel, under 40-talet kom Midsommarkransen i fokus som en dålig miljö för ungdomar i samband med de så kallade Sabbatssabotörerna, vilka samtliga var boende i området. För dessa killar gick det dock i slutändan ganska så bra.

Midsommarkransen har dock rest sig, precis som exempelvis Aspudden och Hammarbyhöjden, är Midsommarkransen idag ett eftertraktat bostadsområde, så förhoppningsvis kan även de områden som i dag betraktas som utsatta med tiden resa sig.

För etthundra år sedan var Aspudden inget paradis

För etthundra år sedan var Aspudden inget paradis, i går promenerade jag och sonen utefter Hägerstensvägen i Aspudden, vi båda tänkte samma tanke, här skulle vi vilja bo.

Annat var det för hundra år sedan, Aspudden präglades av fattigdom, det var förmodligen inget ställe man längtade till, utan ett ställe man tvingades att välja att bo i, idag är situationen den raka motsatsen, vem vill inte bo i Aspudden? Av priserna att döma i den lokala mäklarens skyltfönster är det många.

Rester av spårvägen i Hägerstensvägen

För ett tag sedan promenerade jag och sonen utefter den fd spårvägslinjen till Mälarhöjden som trafikerades av linje 13 och 16.

Genom Aspudden och Örnsberg löpte denna utefter Hägerstensvägen, rester efter spårvägen är svåra att finna, såvida man inte tar en titt på husfasaderna, där man kan hitta fästpunkter för kontaktledningen, sk murrosetter.

De murrosetter som återfinns utefter Hägerstensvägen är betydligt mindre iögonfallande och modernare än de man kan hitta annorstädes, de äldre murrosetterna är ofta rejäla saker i gjutjärn, men höjer du blicken utefter Hägerstensvägen så hittar du faktiskt rester efter spårvägarna som ersattes av tunnelbanan för femtio år sedan, den 5 april 1964 invigdes sträckorna T-centralen – Fruängen / – Örnsberg, ett år senare drogs tunnelbanan vidare till Sätra.

En fin bild på hur Hägerstensvägen tedde sig då spårvagnarna gick där hittar man på Stockholmskällan.

En bokhandel med extra allt på Hägerstensvägen

När sonen och jag i söndags promenerade utefter Hägerstensvägen såg jag något alldeles extra, något jag aldrig sett förut, en Bokhandel med ett café. Det var fullsatt vill jag lova, en blick på menyn var nog en förklaring, den härliga vårsolen en annan förklaring.

Tänk om man haft ett sådant ställe som Aspuddens bokhandel hemmavid! Som serverar helgfrukost!

På den motsatta sidan av gatan hittade vi , Klingborn & co, en smörrebrödsbar och kaffehandel, även den skulle jag vilja ha hemmavid.

Jag blir onekligen avundsjuk på de boende i Aspudden, sonen och jag kommer absolut förlägga fler av våra promenader till dessa trakter.

 

I spårvagnarnas spår – mellan Mälarhöjden och Axelsberg

Den 5 april 1964 öppnades tunnelbanan mellan T-centralen – Fruängen och Örnsberg, därmed lades spårvägstrafiken på linjerna 13, 14, 16 och 17 ned.

Linje 13 och 16 gick till Mälarhöjden, medans linje 14 och 17 gick till Fruängen.

Det finns inte så särdeles mycket rester av dessa linjer kvar idag, mellan Telefonplan och Fruängen går tunnelbanan på det som en gång i tiden var linje 14 och 17´s spår,  så där har alla spår efter spårvagnlinjerna suddats ut.

De rester som står att finna hittar man utefter linjerna 13 och 16 till Mälarhöjden, men man måste ha ögonen med sig, det som återstår är banvallen mellan Mälarhöjden och Axelsberg, därefter tar de synliga resterna slut, tills man kommer till Hägerstensvägen genom Aspudden och Örnsberg. Utefter Hägerstensvägen finns det gott om fästen för spårvägens kontaktledning på husfasaderna, sk murrosetter.

På vår vandring passerade vi även tunnelbanans depå, som är belägen under Essingeleden, den sk Nybodahallen, vilken under ca 20 år var hemvisten för spårvagnarna som gick till Fruängen och Mälarhöjden, innan denna byggdes om till tunnelbanedepå.

Mälarhöjdens hållplats

 

Aspuddsparken

Aspuddsparken är väl på många sätt jämförbar med våra andra favoritparker, Bandängen och Rådsparken, den har dock en stor fördel. Det finns sk kontakthagar, där sonen kan kliva in till getter och kaniner och klappa dom (på djurens vilkor). Såvida djuren inte vill umgås kan dom dra sig undan.

När det kommer till lekredskap är dock Bandängen och Rådsparken betydligt bättre, förutom att dessa ur en sjuårings perspektiv är få, uppfattas de flesta  som lite väl slitna.

I anslutning till Aspuddsparken finns en minigolfbana, vilken inte har någon koppling till Aspuddsparken, jag har dock ”lovat” sonen att när vi nästa gång besöker Aspuddsparken ska vi även spela minigolf.