Lunch

Det är inte varje dag jag äter lunch, minns inte när det hände sist, det måste varit åratal sedan, men idag hände det.

Min pappa och hans fru bor numera på ett +55 boende, på bottenvåningen finns en restaurang och där åt vi lunch, jag och sonen åt köttgryta med med potatismos till. Både jag och sonen uppskattade köttgrytan även om det är något vi normalt inte äter. Jag undrar i mitt stilla sinne vad som kommer serveras på ett +55 boende om 20 – 30 år? Kebab, wok, pizza?

Desserten serverades i min pappa och hans frus lägenhet, då jag är glukosintolerant avstod jag desserten, precis som jag alltid gör. Då min pappas fru är bördig från Finland var det ett och annat mumintroll närvarande, såväl i form av figurer i fönstret samt som kex på bordet.

Annons

En tur till Kallhäll

Efter några digitala möten under förmiddagen begav jag mig till Kallhäll där min pappa och hans fru bor för att hämta dokumentation kring min mammas före detta sambo.

Orsaken till denna visit är att jag inför det förestående arvsskiftet måste redovisa än det ena än det andra för överförmyndarförvaltningen i Stockholms stad då sonen ännu är omyndig. Detta är dock ett ganska så kärt nöje då det innebär att sonens entré på den överhettade bostadsmarknaden i Stockholm är säkrad, men det kräver en hel del insatser från min sida.

Denna resa föranleddes av att jag måste redovisa dödsboets inkomster och utgifter för överförmyndarförvaltningen, men nu finns pärmen hemma hos mig, så nu kan jag dra i gång den processen.

Bilden ovan visar två pendeltåg vid Kallhälls station, pendeltåget till vänster i bild består av ett tågsätt sammansatt av X60. Pendeltåget till höger i bild består av ett tågsätt sammansatt av X60B, dessa skilda fordonstyper kan dock inte sammankopplas och köras i multipel. En X60 kan med andra ord inte kopplas ihop med en X60B, i SLs pendeltågstrafik finns för närvarande 83 fordon av typen X60 och X60A, samt 46 fordon av typen X60B.

Dagens bild – ett banarbetståg i Kallhäll

När jag och sonen idag besökte Görvälns griftegård, kom vi även att passera Kallhäll, där pågick arbeten med färdigställande av fyrspåret mellan Barkarby och Kallhäll, ett banarbetståg som drogs av ett fd Danskt diesellok tillverkat i Sverige av Nohab fångade vårt intresse.

Tåget körde fram och tillbaka för att med sin tyngd packa ihop banvallen, ungefär som en ångvält.

Å tjänstens vägnar besökte jag Kallhälls station

För två veckor sedan öppnade Kallhälls nya station, idag besökte jag den i tjänsten, för att se hur det blev med tillgängligheten, några smärre anmärkningar blev det, men i det stora hela upplevde jag Kallhälls station som mycket lyckad om än att det känns något överdimensionerad.

Jag har aldrig bott i Kallhäll, men ”periodvis” under närmare tjugo år i det närbelägna Jakobsberg, så jag minns den ursprungliga pendeltågsstation, med entré via en gångtunnel och den därpå följande stationen med entré via en smal gångbro. Jämfört med de tidigare stationsbyggnaderna i Kallhäll är den nyligen öppnade stationen volymmässigt att betrakta som ett palats.

 

 

Kallhälls station

I måndags öppnades återigen Kallhälls station, efter att ha varit avstängd sedan i början av juni, precis som alla andra stationer på sträckan Spånga – Bålsta p g a utbyggnaden till fyra spår på sträckan Barkarby – Kallhäll.

När jag under 60-talet växte upp i Jakobsberg var det inledningsvis lokdragna tåg som gällde om man skulle in till stan.

Vilka lok som drog tågen varierade, men oftast var det sk D-lok, vagnarna i tågen bestod främst av vagnar av littera B6, många av dessa är bevarade och om man vill se hur en pendlare reste före 1968 kan man ex besöka Nynäshamns järnvägsmuseum som har ett flertal B6 vagnar utställda.

När pendeltågen i maj 1968 började trafikera sträckan Kungsängen – Södertälje kom insatstågen (extratågen under högtrafik) att vända i Kallhäll, sträckan mellan Kallhäll och Kungsängen var ju på den tiden enkelspårig och medgav inte mer än halvtimmestrafik. Kallhäll kom därmed att bli en frekvent slutstation för insatstågen, precis som Tumba och Upplands Väsby.

På 70- och 80-talet gick 4 – 5 insatståg under morgonens- och eftermiddagens högtrafik från eller till Kallhäll.

Efter det att dubbelspåret Kallhäll – Kungsängen öppnades, 2001, kom insatstågen (extratågen) att vända i Jakobsberg eller Kungsängen, Kallhäll upphörde därmed att vara slutstation för insatstågen (extratågen), men i och med spårutbyggnaden  på Mälarbanan och den nya stationen i Kallhäll kommer Kallhäll återigen att bli en frekvent destination i Pendeltågstrafiken.

De insatståg som idag vänder i Jakobsberg lär framgent vända i Kallhäll, detsamma lär gälla ett flertal av de insatståg som idag vänder i Kungsängen.

Ett minimalt kylskåp

Hur fick dom plats? I vårt kylskåp råder ständigt platsbrist trots att det är mångdubbelt större.

Förmodligen hade man andra krav på plats i kylskåpen på 40- och 50-talet, sannolikt hade man inte så många matvaror som krävde kylförvaring som vi har i dag.

Dessutom var ju inte stormarknaden uppfunnen i Sverige, eller i Europa på den tiden, så storhandling förekom nog inte, det man behövde köpte man nere på hörnet i den lokala butiken.

Detta kylskåp och många fler såg jag på Bolinder museet i Kallhäll.

Vilken diskmaskin

En diskmaskin för hemmabruk från 50-talet, att diskmaskinerna inte slog igenom i hemmet förrän i slutet på 60-talet och i början på 70-talet blir helt plötsligt begripligt.

Kapaciteten lämnade en del övrigt att önska, med nöd och näppe kanske fyra kuvert, ljudnivån vågar jag inte ens tänka på och platsen den upptog ska vi inte ens tala om.

Jag tvivlar dessutom på att den var så särdeles arbetsbesparande, det var nog ingen maskin man startade och lämnade åt sitt öde, det krävdes nog en del handgrepp för att den skulle göra sitt jobb. Ungefär som med 50- och 60-talets så kallade halvautomatiska tvättmaskiner

Denna diskmaskin och många fler gamla hushållsmaskiner såg jag på Bolinder museet i Kallhäll.

Bolinder museet i Kallhäll

Min pappa fyllde nyligen 75, firandet var förlagt till Folkets hus i Kallhäll och i en väldigt spännande lokal, Bolinder museet.

Såväl jag som sonen uppskattade lokalen och det som visades upp, men ur olika perspektiv, sonen satte genast igång att leka, var han hittade köksredskapen vet jag inte, men inom ett par minuter stod det kastruller på spisen och grytor i ugnen. Vad han tillredde för något vet jag inte, jag hade fokus på alla gamla diskmaskiner, kylskåp och spisar.

Bolinder museet är inget stort museum, men väl värt ett besök om man har det minsta intresse för gamla köksredskap.

För Bolinders kom kylskåp och elspisar att bli stora produkter efter kriget, men med tiden mäktade Bolinders inte med konkurrensen från Electrolux, Husqvarna och Elektro Helios. 1956 var nedläggningen av Bolinders ett faktum.

Ett vårtecken – Blåsippor