Veckans fordon – vagn 24

Visst ser den charmig ut? Det är något visst med öppna spårvagnar även om arbetsmiljön för föraren var erbarmlig, särskilt vintertid. Idag ter det sig ju lite märkligt att man i början av 1900-talet lät föraren på en elektrisk spårvagn stå helt oskyddad utomhus när han körde, men föregångaren hästspårvagnen hade ju varit öppen, men då behövde ju föraren (kusken) kunna kommunicera med hästen, så det var ju mer logiskt.

I såväl järnvägens och spårvägens barndom fanns det hos dåtidens arbetsgivare en attityd att personalen inte skulle ha det alltför bekvämt, då skulle dom kunna stå där och ”slöa till”, men man insåg ganska snabbt att det fanns fler nackdelar än fördelar med en oskyddad förarmiljö.

Vagn 24 levererades av ASEA 1907 till Stockholms Södra Spårvägsaktiebolag, vanligen förkortat SSB, efter några år kom vagnens front att byggas in för att förbättra arbetsmiljön. Under 1920-talet såldes vagnen till Norra Lidingöbanan där den efter en tid kom att bli snöplog innan den 1968 donerades till Svenska Spårvägssällskapet. Vagnen kom efter att varit avställd en längre tid att renoveras till ursprungsskick mellan 2005 – 2011/2012.

Vagn 24 trafikerar idag Djurgårdslinjen (7N), oftast i sällskap med släpvagnen med nummer 182 som byggdes 1914 av Stockholms Södra Spårvägsaktiebolag på deras egen verkstad i Ringvägshallen.

 

 

Ett museum i skymundan, Lidingö museum

Jag har alltid haft en förkärlek för Lidingö, förmodligen för att Lidingö mitt i storstaden Stockholm är en väldefinierad plats, på andra sidan Lidingöbron ligger Lidingö och inget annat. Otaliga är de långpromenader jag gjort på Lidingö, trots att jag aldrig bott där eller ens bott i närheten av Lidingö.

När jag och sonen första gången promenerade utefter den sedan 1971 nedlagda Norra Lidingöbanan passerade vi Lidingö museum, såväl jag som sonen blev såväl intresserade som nyfikna.

I helgen tog jag tillfället i akt att besöka Lidingö museum, som visade sig vara ett litet men mycket innehållsrikt museum. Jag visste en hel del om Lidingö redan innan, främst på grund av mitt intresse för spårvagnar, via historien om såväl Norra- som Södra Lidingöbanan har jag lärt mig mycket om Lidingös historia, i helgen lärde jag mig ännu mer.

Efter besöket på Lidingö museum passade jag på att handla mat på Coop Skeppet i Lidingö centrum, ett av Stockholmsområdets få kvarvarande utomhuscentrum.

 

I spårvagnarnas spår – Norra Lidingöbanan

Norra Lidingöbanan lades ner i juni 1971, när jag inför helgen frågade sonen vad han ville göra under helgen så var en av hans önskningar att promenera utefter en spårvägslinje som lades ner för över fyrtio år sedan – Norra Lidingöbanan.

Norra Lidingöbanan, fd Dalängens hållplats

Inte mig emot, så i söndags tog vi tunnelbanan till Ropsten och promenerade över den gamla Lidingöbron, kallt var det, vid brofästet på Lidingösidan tog vi till vänster och följde den Norra Kungsvägen på jakt efter rester av en spårvägslinje som lades ner för över fyrtio år sedan.

Framme vid fd hållplats Dalängen blev det jackpott, under mossan hittade vi den gamla plattformen.

Vi fortsatte och kom till Hersbyholm, några hundra meter bortom dagens Lidingö centrum, stationshuset är bevarat, men är idag en Japansk restaurang. När norra Lidingöbanan öppnade 1907 var nog Japan ett tämligen okänt land för de flesta svenskar, antalet svenskar som kommit i kontakt med Japansk mat var nog försvinnande få, annat är det i dag.

Norra Lidingöbanan, fd Hersbyholms station

Vi fortsatte utefter den gamla banvallen och passerade den gamla vagnhallen, som idag är omvandlad till gym och hotell, efter att ha studerat vagnhallen fortsatte vi ut till ändhållplatsen Kyrkviken.

Vid Kyrkviken vände vi och promenerade åter mot Lidingö centrum, där vi förenade nytta med nöje, mina medhavda tygkassar fylldes med allehanda godsaker hos Coop Skeppet i Lidingö centrum.

Trafiknostalgiska förlaget har en trevlig bok om Norra Lidingöbanan för den som vill veta mera om Norra Lidingöbanan.