Mina reflektioner

Posts Tagged ‘Norrköping ringlinjen

Veckans fordon – Norrköpingsmustangerna

leave a comment »

De medelstora spårvägsstäderna i Sverige behövde efter andra världskriget förnya sin spårvagnspark, de kunde inte utan vidare hänga på de beställningar som gjordes av Göteborg, Malmö och Stockholm då dessa vagnar dels var överdimensionerade och dels skulle kräva en ombyggnad av spårvägsnätet.

För spårvägen i Helsingborg och Norrköping tog ASEA därför fram en mindre tvåaxlig enriktningsvagn, även Jönköping och Uppsala var tilltänkta kunder, men därifrån kom det aldrig någon beställning.

Till Norrköping levererades under år 1948 7 stycken vagnar av typ M48 och 1951 18 stycken vagnar av en snarlik typ som kom att benämnas M51, skillnaden mellan M48 och M51 utgjordes främst av dörrplaceringen. Någon vagn av typen M48 finns inte bevarad, men det finns tre vagnar av typen M51 bevarade, två i Norrköping och en på Spårvägsmuseet i Malmköping,

Vagn 56 på Norrköpings spårvägsmuseum är uppskyltad som linje 4 mellan Klingsberg – Drottninggatan – Smedstuguplan, vilken existerade mellan 1957 – 1966, under en kort period mellan 1957 – 1958 hade därmed Norrköping fyra spårvägslinjer innan ringlinjen (linje 1) lades ned under 1958.

  • Linje 1, Ringlinjen: Norr Tull – Centralstationen – Rådhuset – Östra Promenaden – Östra Station – Söder Tull – Väster Tull – Kungsgatan – Norr Tull.
  • Linje 2, Klingsberg – Söder Tull – Drottninggatan – Centralstationen – Marielund – Bråboplan
  • Linje 3, Fridvalla – Marielund – Centralstationen – Drottninggatan – Söder Tull – Väster Tull – Folkets Park
  • Linje 4, Klingsberg – Söder Tull – Drottninggatan – Centralstationen – Marielund – Smedstuguplan

Idag har Norrköping två spårvägslinjer, linje 2 och 3, men linjelängden är idag betydligt längre än den var på 1950-talet, så spårvägsnätet i Norrköping har aldrig varit så stort som det är idag och det finns planer på ytterligare utbyggnader.

Norrköpings spårvägsmuseum, M51 no 56

Industrilandskapet i Norrköping

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft en viss svaghet för äldre industrimiljöer. Förmodligen går detta intresse att att hänföra till 60- och 70 talets bilresor i Västmanland och Värmland då man som barn tillsammans med familjen kom att besöka mängder med nedlagda gruvor och hyttor.

Industrilandskapet utefter Motala ström i Norrköping är m a o en dröm för en person som mig, även om jag inser att många slet för sitt leverbröd i denna miljön och förmodligen inte betrakatde den som vacker när dom äntligen kunde lämna fabriken för att ta sig hem til sina barn och förmodligen fick dom gå, att åka spårvagn var förmodligen för dyrt.

Att industrilandskapet i Norrköping inte förts upp på UNESCO´s världsarvslista är för mig obegripligt, en gåta, detta då industrilandskapet förutom att det är oerhört vackert, även är en industrihistorisk pärla i världsklass.