Man är inte tjugofem längre…

Man är inte tjugofem längre, jo innerst inne vet jag ju det, idag fick jag dock en fysisk påminnelse, det kändes m a o i kroppen att man under gårdagen slaktat möbler och fraktat ut dessa ur huset.

Sonen var däremot föga förvånande tämligen opåverkad av gårdagens aktiviteter, men har är ju sexton och jag snart sextio, så det finns nog en logisk förklaring till denna skillnad.

Jag tog mig i alla fall ut på en promenad, min kropp behövde helt enkelt röra på sig trots att vädret knappast kunde betecknas som inbjudande, men det blev i alla fall en nästan nio kilometers promenad innan min kropp återigen fick vila ut hemmavid.

Snön återkom

Under natten återkom snön i form av blötsnö, den tristaste formen av snö och då det under dagen rått plusgrader har den redan börjat smälta och lär fortsätta smälta under de närmaste dagarna.

Efter frukosten och efter att ha somnat om på sängen en stund ihop med katten begav jag mig ut, idag valde jag allvädersstövlar, ett klokt val skulle det visa sig. Det var tidvis väl snöröjt, men där man ännu inte hunnit röja så var det slaskigt som bara den, undrar hur halt det kommer bli när minusgraderna återkommer i mitten av veckan, det blir helt klart broddar på under promenaden.

En veckas ledighet återstår, det kommer inte bli några som helst problem att fylla de ledigheten med roliga och intressanta aktiviteter.

Vinter när den är som sämst

Idag var det vinter när den är som sämst, snön var borta, det var grått och disigt och precis under nollan så på sina ställen hade det bildats is när vattenpölarna frusit till.

Jag började dock dagen med att chocka mig själv, i går sov jag till 8:30, idag till framemot 9:00, det tillhör inte vanligheten om jag säger så, jag kände mig nästan som en tonåring, även om tonåringen här hemma sov under ytterligare några timmar efter att jag klivit upp.

Två bilder från Skogskyrkogården, den till vänster från idag, den till höger från förra helgen, jag föredrar helt klart bilden och upplevelsen från förra helgen. Men nu i veckan verkar det som att det ska bli rejält ”varmt”, mellan 3 – 6 plusgrader, så då försvinner förhoppningsvis isfläckarna.

På hemvägen kom jag att ångra mitt beslut att inte ta med mig broddarna idag, det såg nämligen inte så isigt ut när jag blickade ut från köksfönstret, det var inte så isigt under promenaden tills jag kom till Skarpnäcks koloniområde, där låg en ”skridskobana” framför mig. Så jag vände och fick gå en rejäl omväg för att ta mig till Hemköp för lite matinköp. Jag vill banne mig inte bryta ben eller armar, så jag tar inga risker.

På väg till jobbet

Då var det dags att åka till jobbet igen efter några dagars hemarbete, det tar verkligen emot att bege sig ner till tunnelbanan novembermörkret, man har ju under nästan två års tid vant sig vid att allt som oftast kunna inleda dagen hemma i värmen med ett digitalt möte.

Men så icke idag, men det finns en uppsida, jag får träffa mina kollegor som jag numera träffar då och då, men det är ju det nya normala och något man får leva med framgent och fram till den kommande pensionen. På tunnelbanan får jag sällskap av alltfler medresenärer för varje gång jag åker till jobbet, så hoppas att denna trend inte kommer att brytas av ett växande antal smittade, vilket är trenden vi ser runt om i Europa, men där Sverige och några få andra länder fortfarande avviker positivt. Jag har mina teorier om varför så inte skett i Sverige men det är inget jag utvecklar vidare.

En färglös promenad hemmavid

Idag när jag arbetade hemma hann jag med en kort promenad hemmavid, november som enligt mig är årets tråkigaste månad visade sig från sin sämsta sida, omgivningen var brun och grå minst sagt.

Enda färgklicken var Skarpnäck Hörnans Livs frukt och grönt som med sina färger lös upp denna gråa och bruna novemberdag, men det är nog inte långt bort innan deras frukt och grönsaker flyttar inomhus.

Förutom att ha jobbat har jag följt budgivningen på min mammas fd sambos hus, den har pågått sedan i söndags och redan efter några bud passerades gränsen för vad jag skulle varit beredd att betala för ett hus med 70-tals känsla.

En promenad i dis och dimma

Efter en tidig uppstigning, frukost och dusch blev det till att somna om på sängen, två timmars extra sömn tackar man inte nej till.

Av SMHIs utlovade sol blev det inget, den tittade dock fram i bland, i övrigt var det höga dimmoln som gällde, men vid de tillfällen som solen tittade fram blev det ett fantastisk ljus, något få kameror kan fånga på ett rättvist sätt.

I kväll lär man kunna se norrsken i en större del av Sverige, men enligt SMHI kommer det vara dimmigt under kvällen och natten, så där rök den möjligheten. Har dock sett norrsken flera gånger så jag har fått min dos.

Allt är som vanligt

I morse tog jag tunnelbanan till jobbet, efter några stationer noterade jag att allt var som vanligt, alla sittplatser var upptagna och det började bli rejält mycket folk i vestibulerna.

Det finns säkerligen många skilda uppfattningar om att folk börjat resa igen, men jag ser detta som återhämtning och att samhället har börjat slita sig loss från det trauma som Covid-19/Coronapandemin har inneburit och att folk äntligen börjat ”leva igen”.

Förra fredagen gjorde jag mitt senaste antikroppstest i den uppföljningsgrupp jag tillhör, har fortfarande ett mycket bra antikroppssvar, så jag avvaktar nog ytterligare ett tag med att vaccinera mig.

Åt ute i kväll

Idag behövde jag inte laga mat till någon annan än mig själv, så jag valde att låta någon annan laga maten till mig, jag gick helt enkelt ut och åt i närområdet. Så i kväll åt jag middag på Chow Tahi i Skarpnäck, som vanligt mycket gott.

Vad jag äter i morgon har jag ingen aning om, kanske äter jag ute, kanske äter jag hemma, vem vet? Det finns så mycket att välja på i närområdet.

Även om sonen inte var med i kväll så finns det något som verkligen gläder mig numera och det är att sonen utvecklats rejält när det kommer till mat, han kommer hem från skolan och berättar hur god skollunchen var, så har det varit sedan han började gymnasiet i augusti. Idag serverades det nötfärsbiffar, klyftpotatis och bearnaisesås, vilket ju låter riktigt gott, så jag hade god lust att ta bussen till Älvsjö och besöka sonens skolmatsal, men det skulle nog inte sonen uppskattat.

En färgrik promenad

I morse blev det sovmorgon för min del, jag vaknade kvart i åtta och det är sovmorgon för mig, en tonåring skulle nog kalla det mitt i natten, men för en snart 60-årig man är detta att betrakta som sovmorgon.

Strax efter tio gav jag mig ut på en promenad, efter en vecka framför datorn ville jag verkligen ut och röra på mig, den sovande sonen lämnade jag kvar hemmavid, men under promenaden ringde han mig och frågade om jag kunde köpa Pringles (chips) och salami.

Om man bortser från blåsten var det riktigt skönt ute, under den senaste veckan har det skett en veritabel färgexplosion, alltfler träd lyser gula och röda, men det finns fortfarande många gröna träd kvar, så det är höst lite fläckvis så att säga.

Idag kändes det verkligen som höst

Dagens höstväder var väl knappast något att jubla över, det småduggande och var grått långt in på förmiddagen.

Precis som igår vaknade jag återigen strax för sju trots att jag var uppe till framemot ett i natt, sovmornarnas tid är uppenbarligen över för min del, efter frukost, dusch och en timmes slappande på sängen i sällskap med en spinnande katt begav jag mig ut på en promenad hemmavid. Gråvädret fortsatte, men duggregnet hade upphört när jag kom ut, solen tittade dock bara fram en enda gång under dagen, precis när jag tog bilden nedan.

På hemvägen sprang jag på en fd kollega som nu arbetar på Stockholms stad, vi insåg efter en stunds samtal att det fanns orsaker att ses yrkesmässigt, så det ska vi göra inom kort. Stockholms stad är ju en av våra viktigaste samarbetspartners, det finns helt klart potential att förbättra det samarbetet.