Saker man inte gör numera – hänger på lekplatser

När den idag snart 17-årige sonen var liten höll jag ständigt koll på intressanta barnaktiviteter, såsom nya och spännande lekplatser runt om i stan. Sonen tyckte det var kul att uppleva nya lekplatser med det där lilla extra och jag tyckte det var kul att åka med honom dit.

De bästa lekplatserna hittade vi dock inte i Stockholm, utan i Malmö, som har mängder med spännande temalekplatser, efter middagen på kvällen under ett Malmöbesök så var det bara att promenera eller ta bussen till en ny och spännande lekplats.

Till vänster Sollekplatsen invid Turning Torso i Malmö, i mitten en lekplats på Kolmården och längst till höger Sagolekplatsen invid Stadsbiblioteket i Malmö.

Sollekplatsen, ovan till vänster, var en klar favorit hos den då sjuåriga sonen, jag fick kommendera honom därifrån när mörkret började sänka sig, vi behövde ju gå tillbaka till hotellet och sova. Men även på hemmaplan i Stockholm lyckades jag snoka rätt på spännande lekplatser.

Till vänster i bild Bryggartäppan på Södermalm, i mitten Lekboskén i Kristineberg och längst till höger Anders Franzen lekparken i Sickla.

Mänskohandel?

Kul skylt, säljer man defacto barn på loppis? Kan man välja mellan barn i olika åldersgrupper? Får man mängdrabatt om man vill köpa flera barn?

Ja, nu skulle jag knappast köpa ett barn, räcker gott med en snart 17 åring och är lycklig över att tiden med ett barn hemmavid snart är över.

Gott nytt år!

Klockan har passerat midnatt och vi skriver nu 2022, vilka förhoppningar ska vi ställa på det nya året?

Jag ställer ungefär samma förhoppningar som jag ställde vid det föregående nyåret, att pandemin ska gå över under det kommande året, men den förhoppningen infriades inte. Istället kom nya reserestriktioner, vi har inte ens kunnat besöka våra nordiska grannländer sedan 2020 och det ser ut att fortsätta. För egen del bryr jag mig inte så mycket, jag har för länge sedan slutat med vidlyftiga utlandsresor.

Så numera är det Sverige som gäller, det finns mycket se och njuta av i Dalsland, Gotland eller i Hälsingland, eller i några av våra större städer, personligen rekommenderar jag industrilandskapet i Norrköping, det är värt en omväg.

Om några minuter ringer domkyrkorna in det nya året i radions P1, att lyssna på domkyrkornas klockor är en tradition sedan jag var liten, då lyssnade jag på dessa i en gammal rörradio på landsbygden på det småländska höglandet, utanför fönstret var det svart som natten. Jag bröt dock traditionen under många år, väldigt många år, då jag prioriterade festandet under nyårshelgen, men på senare år har traditionen att lyssna på domkyrkoklockorna i P1 återupptagits. Att festa natten igenom en nyårsnatt är inget jag prioriterar numera om jag säger så.

Sonen har efterfrågat Rødpølse

När jag och sonen besökte Köpenhamn för första gången tillsammans 2013 försökte jag få sonen intresserad av rødpølse, men sonens intresse för att äta en rødpølse på Rådhusplatsen var lika med noll.

När jag var ung på 70- och 80-talet var Köpenhamn en stad man åkte till för att festa, detsamma gällde London, att flyga var för dyrt för oss som var unga på den tiden, så det blev tåg eller båt. Hade man inte råd eller tid att åka till London fick Köpenhamn duga och det var inget dåligt substitut för oss, det fanns ju gott om krogar som krängde Carlsberg och Tuborg långt in på nätterna.

I gryningen när man var på hemväg till hotellet som allt som oftast låg på Vesterbro passerade man Rådhusplatsen för att äta en rødpølse med bröd, måltiden bestod av ett bröd, två härligt röda korvar, rostad lök, samt ketchup och senap som man doppade brödet och korvarna i.

När sonen i somras var på kryssning till Ystad och Visby upptäckte han plötsligt magin med rødpølse i Ystad, så rødpølse har han efterfrågat sedan dess, så ikväll åt vi rødpølse precis som man gör i Danmark. Sonen har dessutom påtalat att han vill att jag gör egen ketchup, vad han fått den tanken ifrån vet jag inte riktigt, men jag har ett bra recept på ketchup så varför inte.

I min berättelse för sonen hur jag upptäckte rødpølse har jag utelämnat för honom onödig fakta, såsom att hans pappa käkade rødpølse på väg hem efter blöta utekvällar på Köpenhamns vattenhål, det får vi ta i framtiden. Eller så räknar han i framtiden ut det själv….

Rødpølse i Ystad, foto: sonen

Idag kom beskedet att Alfons Åbergs skapare, Gunilla Bergström, har avlidit, själv är jag alldeles för gammal för att ha läst eller fått böckerna upplästa för mig som barn.

Men Alfons Åberg kom jämsides med Nicke Nyfiken att betyda mycket för sonen när han var liten, böckerna var mycket populära och DVDn gick varm med filmerna, men den nyblivne gymnasisten bryr sig numera inte idag inte så särdeles mycket om Alfons Åberg, annat var det för.

Bildkälla: Barnbokhandeln

En mixad dag

Idag uträttade jag en massa ärenden under förmiddagen hemmavid, sådant måste hanteras trots att man har semester, det mesta är kopplat till omhändertagandet av min mammas fd sambos dödsbo.

Men jag behövde även kompletteringshandla, på eftermiddagen reste dock jag och sonen till det gymnasium han kommit in på, bara för att testa resvägen och identifiera byggnaden. Gymnasiet ligger i Älvsjö industriområde i en vanlig fastighet, så det är en relativt liten gymnasieskola och det tycker jag är bra. Men det gör den svår att identifiera till skillnad från när jag började gymnasiet för typ hundra år sedan, då busshållplatsen hade samma namn som gymnasiet.

Älvsjö bussterminal, i bakgrunden stationsbyggnaden med ”cykelgaraget”

Nu hade sonen naturligtvis kunnat hitta dit på egen hand den 23 augusti när uppropet äger rum, han har tack och lov ärvt sin pappas lokalsinne så jag var inte det minsta orolig för att han inte skulle hitta till gymnasiet oavsett om vi åkt dit idag eller inte. Men för mig var det kul att se var han kommer att plugga under de kommande tre åren.

Området är synnerligen bekant för mig då en av SLs pendeltågsdepåer ligger nästgårds, när sonen var liten hade jag då och då med honom på möten i Älvsjödepån, då fick han krypa runt på taket på de då nya X60 fordonen i samband med diverse diskussioner om arbetsmiljö och placering av takmonterad utrustning. All spänning var förstås avslagen, så det var förstås 100% säkert, samt dessutom fallskydd även för en ettåring, säkerhet kommer i första rummet för min del.

Takmonterad utrustning på X60, bilden är dock inte tagen i Älvsjödepån utan under tillverkningen av fordonen i Salztgitter i Tyskland hos Alstom LHB.

Gott nytt år!

• 

• 

• 

Från vänster till höger, domkyrkan i Strägnäs, domkyrkan i Uppsala och domkyrkan i Lund. I domkyrkan i Lund kom jag en gång i tiden att döpas, men jag blev hedning trots allt. Som den första i släkten valde jag att inte konfirmera mig, likaså valde jag att gå ur svenska kyrkan, återigen som den första i släkten. Det har nu förflutit mer än 40 år sedan dessa aktiva beslut, jag ångrar det inte, men jag uppskattar ändå en vacker gammal kyrka.

Klockan har passerat midnatt och vi skriver nu 2021, om några minuter ringer domkyrkorna in det nya året i radions P1, att lyssna på domkyrkornas klockor är en tradition sedan jag var liten, då lyssnade jag på dessa i en gammal rörradio på landsbygden på det småländska höglandet, utanför fönstret var det svart som natten, inget fyrverkeri så långt ögat kunde nå.

Jag bröt dock traditionen under många år, väldigt många år, då jag prioriterade festandet under nyårshelgen, men på senare år har traditionen att lyssna på domkyrkoklockorna i P1 återupptagits.

En udda aktivitet

Idag blev det en någon udda aktivitet på denna hemester, sonen fick möjligheten att slå ut golfbollar på en driving range, flera av er har säkerligen noterat att vi gärna spelar bangolf/minigolf, men vanlig golf?

Förklaringen till detta ligger långt tillbaka i tiden, under en tid då min idag fjortonårige son inte fanns, så spenderades en en del av min fritid faktiskt på golfbanor, men det var för länge sedan. Under en städdag i källaren återupptäckte min son mina golfklubbor, inga exklusiva sådana om man säger så, å han ville prova.

Så idag promenerade vi ut i Nackareservatet till Björkhagens golfklubb, som har en sk driving range där man kan stå och slå bollar ut på gräsmattan, bara så där. Vi tog dock bara med oss två klubbor, en sk putter som man använder när man väl hamnat på green, nära golfhålet och en järnsjua.

Detta med att stå och slå på en driving range fastnade sonen för direkt, att få i väg en boll som landade 75 – 80 meter bort var något helt annat än minigolf, här kunde man ta i ordentligt. Detta var en uppskattad aktivitet från sonens sida.

Puttern som vi bar med oss nyttjade vi aldrig, efter att sonen slagit ut 108 bollar på driving rangen var vi båda synnerligen värmetrötta, så något besök på den sk putting greenen blev det aldrig, men vi kommer absolut återvända till Björkhagens golfklubb många gånger denna sommar, men under svalare dagar, dagens värme tog på våra krafter.

En promenad på Skogskyrkogården

Idag promenerade jag och sonen till Skogskyrkogården, sonen hade fått en uppgift i skolan att ta en bild liknande den en känd fotograf tagit. Jag och sonen såg möjligheterna att ta en liknande bild på Skogskyrkogården och det lyckades vi med.

Det blev en underbar promenad i ett fantastiskt vårväder, +12-14, en temperatur man inte tackar nej till i dessa dagar, många människor skulle nog må betydligt bättre mentalt i dessa pandemitider om den riktiga vårvärmen skulle dra in över landet.

Ovanstående bild från Skogskyrkogården visar en del av Skogskyrkogården som avviker från den generella utformningen av Skogskyrkogården, detta är med andra ord inte en typisk bild av Skogskyrkogården där tallarna generellt dominerar.

Är detta den enda snö jag kommer få se i år?

Snön lyser än så länge med sin frånvaro här i Stockholm, förutom en dag med pudersnö i början av december och lite pudersnö på trettondagsaftonens kväll, vilken snabbt smälte bort. Idag hävdar SMHI att vi ska få +9 á 10 mitt på dagen och blickar man framåt så finns det inga minusgrader i sikte under de kommande 10 dagarna.

Vill barnen leka i snö får man helt enkelt ta med dom till Kungsträdgården där ismaskinen på den traditionella och konstfrusna skridskobanan har byggt upp ett par rejäla snöhögar och det är många barn som passar på att bekanta sig med snön på allehanda vis.

Mitt intryck är att det snöat mindre i Stockholmsområdet under de senaste tio åren i jämfört med när jag växte upp, men jag kan ha fel, när man börjar närma sig sextio tenderar man ju till att tycka att det var bättre förr, fler vita jular. Men när jag tänker efter lige mer noga minns jag en jul, tror det var 1973, då var det +10 á 11 grader dagen före julafton, men sedan har vi ju klimatförändringen och jordens uppvärmning. En del av förklaringen till färre vita jular går nog att hänföra till naturliga cykler, men människans påverkan är ju förstås enorm och därmed måste vi alla bidra.

Nu återkommer jag till min käpphäst, varför ska vi vänta eller peka finger mot politiker och vänta på att dom ska göra något? Politiker är också människor, men varför vänta? Gör det jag kan, gör det du kan, det finns så oerhört mycket man själv kan göra, man behöver inte vänta på ett beslut i FN eller EU, när dom besluten väl kommer är dom ändå rejält urvattnade och icke förpliktigande eller luddigt formulerade.

Gott nytt år!

Klockan har passerat midnatt och vi skriver nu 2020, om några minuter ringer domkyrkorna in det nya året i radions P1, att lyssna på domkyrkornas klockor är en tradition sedan jag var liten, då lyssnade jag på dessa i en gammal rörradio på landsbygden på det småländska höglandet, utanför var fönstret var det svart som natten, inget fyrverkeri så långt ögat kunde nå. Jag bröt dock traditionen under många år, väldigt många år, då jag prioriterade festandet under nyårshelgen, men på senare år har traditionen att lyssna på domkyrkoklockorna i P1 återupptagits.