Ett besök på Köpenhamns Zoo

Jag minns ett antal besök med familjen i Köpenhamns zoo under skiftet mellan 60- och 70-talet då djurparken knappast kunde betraktas som modern, kattdjur trängdes i små burar och övriga djur hade små ytor, annat var det i djurparkerna i Borås och Kolmården, där djuren hade mycket stora ytor att röra sig på jämfört med zoo i Köpenhamn.

Under 80-talet skede dock stora förändringar på Köpenhamns zoo, burarna försvann och djuren fick betydligt större ytor att röra sig på, även om de fortfarande inte kan jämföras med de ytor djuren har i exempelvis Kolmården och de nordiska djuren har på Skansen, men djurparken är idag att betrakta som modern.

Det som lockade mig och sonen att återigen besöka Köpenhamns zoo i veckan, vi var där 2013, var deras nytillskott, Jättepandorna, vilka anlände till Köpenhamns zoo i april i år, sonen har aldrig sett en jättepanda förut och ville gärna se en. Nu ligger det nog en hel del politik bakom att Köpenhamns zoo fått låna två jättepandor från Kina under minst en period om tio år, processen att få tillgång till pandorna lär ha tagit bortåt tio år. Men just den frågan bekymrade inte oss när vi betraktade de underbara och ulliga svartvita björnarna medans dom satt och kalasade på sin favoriträtt, bambu. Antar att det måste vara dyrt att importera färsk bambu till jättepandorna, för man kan väl inte odla bambu i Danmark?

Vi såg även dessa charmtroll, en grupp noshörningar som tog siesta under ett träd denna varma dag, men de lär vara betydligt mer förberedda för den hetta som rådde under vårt besök i Köpenhamn och Malmö än vad vi var.

Ett annat djur som fångade vårt intresse var flodhästarna, mig veterligen har ingen djurpark i Sverige stora flodhästar, men jag kan ha fel, däremot finns det dvärgflodhästar hos Parken Zoo i Eskilstuna.

Efter många timmar på Köpenhamns zoo promenerade vi tillbaka till metrostationen och klev på tunnelbanetåget som tog oss tillbaka till Kastrup och Öresundståget ”hem till” Malmö. Vi kommer absolut att återvända till Köpenhamns zoo när vi besöker Skåne nästa gång.

En promenad till Tyresö centrum

Efter att ha tillbringat gårdagen på ett tåg hem från Malmö ville sträcka på benen, dessutom behövde det handlas, så jag valde att promenera till Tyresö centrum som ligger ca 8 kilometer hemifrån, men som vanligt valde jag inte den närmaste vägen utan gick via Nackareservatet och Ältasjöns södra strand.

Genom Nackareservatet och Ältasjön strosade jag lugnt fram, därefter blev det mestadels en ren transportsträcka på gång- och cykelvägarna bort till Tyresö centrum. Inledningsvis kom jag att betrakta naturens framsteg, jag hittade mogna smultron, vilka raskt hamnade i min mun, samt blåbär som var på väg att mogna, men ett smakprov sa mig att de inte var mogna och hade ett tag kvar innan de skulle vara mogna.

Jag ägnade mig även åt fågelskådning, mest i sumpskogen söder om Ältasjön, vilket ledde till mängder av myggbett på fötterna och anklarna, men det var det värt. Efter att ha stått en stund kunde jag identifiera flera fågelbon i området, mängder med olika sångare och andra småfåglar höll på att mata sina hungriga fågelungar, flera av dessa är nog inne på sin andra kull för året.

När jag kommit ut på gamla Tyresövägen packade jag ner kamera och kikare och sedan blev det en ren transportsträcka till Tyresö centrum, där jag handlade mat på ICA Kvantum Tyresö innan jag tog bussen tillbaka hem, totalt blev det en promenad på ca 12 km idag.

På väg hem från Malmö

Efter några underbara dagar i Malmö sitter vi nu i en X2 (X2000) som ska ta oss hem till Stockholm, förhoppningsvis kommer vi inte drabbas av varken signalfel eller växelfel, för när man väl anträtt hemresan vill man bara hem.

Detta var den femte gången som vi besökt Malmö under semestern sedan 2013, så vi börjar bli väl bekanta med staden, jag har i och för sig varit i Malmö många gånger dessförinnan och till och med bott i Malmö, men då familjen flyttade till Stockholm i januari 1966 så är mina minnen tämligen fragmentariska, men jag har minnen från när jag bodde i Malmö. Besöket i Malmö kommer naturligtvis att generera några blogginlägg vad det lider.

Vi har:

• Besökt Köpenhamns zoo, där har vi sett deras nya huvudattraktion, jättepandorna från Kina
• Spelat minigolf på ett par banor i Malmö trots den rådande hettan
• Skådat fåglar vid Falsterbo

Och en mängd andra saker….

Det var länge sedan jag avskaffade den fasta telefonen

När jag besökte Nationalmuseum för ett tag sedan såg jag en Diavox, lite ambivalent då en sak jag själv använt frekvent hamnat på museum, det innebär väl att man borde känna sig ganska så gammal?

När jag flyttade hemifrån skaffade jag förstås ett telefonabonnemang hos Televerket som det hette då, på den tiden talade man inte om fast telefon, det handlade helt enkelt om att skaffa sig telefon, även om det fanns mobiltelefoner i Sverige på den tiden, det sk MTD systemet, men det var inget för vanligt folk om man säger så.

Den telefon jag fick på ”köpet” var en Diavox med en kåpa i en vad jag tyckte diarrébrun kulör, precis som telefonen på bilden, man kunde byta kåpa till en mer smakfull färg men det gjorde jag aldrig.  En speciell detalj för Diavox var att kåpan var lätt avtagbar. Kåpan togs bort genom att lossa på två skruvar i botten på telefonen. Televerket marknadsförde därför telefonen som en telefon med utbytbar kåpa och sålde lösa kåpor till Diavox så att den som tröttnat på färgen skulle kunna byta ut den. Bland annat fanns kåporna i vitt, rött, mörkgrönt, beige, gult och svart. Den vanliga standardmodellen hade svart lur och själva underdelen och stommen var också svart.

En annan egenhet med Diavox var att den var lätt i jämfört med föregångarna med nummerskiva, jag hörde av en person som arbetade i en sk Telebutik att folk ofta kom in och frågade om det fanns en ”tyngd” att köpa så att den inte föll i golvet när man gick iväg en bit. Numera har jag ingen fast telefon, den avskaffades för mycket länge sedan, så någon Diavox har jag inte kvar.

Till skillnad från telefonen på Nationalmuseum hade min telefon ytterligare tre knappar: R-knapp, stjärnknapp och en knapp med en fyrkant, vilket innebar att man exempelvis kunde genomföra gruppsamtal etc. Just detta med gruppsamtal tyckte min mor som levde på den tiden var en skojig funktion.

Stockholms första tunnelbana skulle kunna gått här

Här under Sveavägen skulle Stockholms första tunnelbana kunna gått, såväl intressenter i Djursholm, såväl som Stockholms Nya Spårvägsbolag (SNS) ville bygga en spårvägstunnel/tunnelbana från området kring Roslagstull/Sveaplan under Sveavägen till en plats i centrala Stockholm.

Stockholms Nya Spårvägsbolag (SNS) ville i början av 1900-talet bygga en underjordisk spårväg från dagens Sveaplan med en slutstation i trakterna av korsningen mellan Kungsgatan/Sveavägen motsvarande dagens tunnelbanestation Hötorget, förmodligen hade det då handlat om att bygga en genare och snabbare sträckning för förortsbanan från Solna/Sundbyberg in till stadens centrum.

Samtidigt fanns det intressenter i Djursholm och på Lidingö som ville bygga en underjordisk järnväg/spårväg till allehanda slutmål i Stockholms centrum, såsom Brunkebergs torg, Humlegården eller Nybroplan. Idag skulle ju en ”tunnelbana” från ett typiskt villasamhälle knappast komma på tal, men förutsättningarna var annorlunda kring det förra sekelskiftet innan massbilismen uppstått.

Stockholms stad var dock skeptiska till alla dessa planer, det fanns två förklaringar till detta, i början av 1900-talet ville Stockholms stad inkorporera stora delar av de omgivande områdena, såsom Djursholm, Nacka, Lidingö, Solna och Sundbyberg, precis som man tidigare gjort med Bromma och Brännkyrka. En annan faktor var att kollektivtrafiken på den tiden var affärsmässigt lönsam, det var något en stad kunde tjäna pengar på, så man ville helt enkelt inte låta privata aktörer tälja guld med täljkniv. Långt in på 50-talet var kollektivtrafiken något som levererade pengar till städernas kassakistor, den var alltså företagsekonomiskt lönsam, idag är kollektivtrafiken samhällsekonomiskt lönsam, men det är en helt annan historia.

Tunnelbaneplanerna kom dock inte att dö ut, under åren mellan 1910 fram till i början av 1940-talet kom en mängd utredningar att avlösa varandra, många förslag lades fram och förkastades, men till slut fick Stockholm sin tunnelbana, men till allt detta tänker jag återkomma till i senare inlägg, för den historien är riktigt intressant och har bidragit till att forma det moderna Stockholm.

 

Underbara neonskyltar i Strängnäs

När jag och sonen i tisdags besökte Strängnäs skådade vi dessa underbara neonskyltar, man hittar oftare äldre och fina neonskyltar i mindre städer, i Stockholm är de färre.

Järnhandeln vid Stora torget i Strängnäs är sedan längde nedlagd, men skylten har fått hänga kvar på fasaden, Harrys Herrekipering på Järnvägsgatan finns dock kvar, en genuin och klassisk herrekipering långt från dagens kedjebutiker såsom Dressman, HM och Kapp-Ahl. I Stockholm finns det ganska så få fristående klädaffärer kvar, i de flesta köpcentrum är det samma butiker så långt ögat når, men om man letar sig ut på malmarna finns det fortfarande en och annan fristående klädaffär.

Det finns dock en och annan fin neonskylt i Stockholm, en av dessa finns på promenadavstånd hemifrån, konditoriet Santa Fe i Kärrtorp, fram till i början av 2000-talet var även inredningen genuint femtiotal, men den har på senare år dessvärre bytts ut.

Spår efter spårvagnarna i Fredhäll

När jag i lördags, midsommardagen, promenerade förbi Fredhäll på Kungsholmen hittade jag några rester efter spårvägslinje 2 som lades ner 1963. Ett parti av asfalten hade slitits ned och blottat spåren som inte trafikerats sedan april 1963.

Linje 2 mellan Fredhäll och Karlaplan lades ner den 26 april 1963, efter nedläggningen av linje 2 återstod endast sex spårvägslinjer i Stockholms innerstad:

• Linje 1 Norrmalmstorg – Rosenlund, nedlagd i mars 1964
• Linje 4 Hakberget – Vita Bergen, nedlagd den 2:a september 1967 i samband med övergången till högertrafik
• Linje 6 Roslagstull – Sofia, nedlagd den 2:a september 1967 i samband med övergången till högertrafik
• Linje 7 Vanadisplan – Djurgården, nedlagd den 2:a september 1967 i samband med övergången till högertrafik
• Linje 8 Tessinparken – Södersjukhuset, nedlagd den 2:a september 1967 i samband med övergången till högertrafik
• Linje 10 Högalid – Ropsten, nedlagd i maj 1967

Att gamla spårvagnsspår ”blottas” då asfalten slits ner eller i samband med gatuarbeten i Stockholm är inte ovanligt, även om det senare år blivit ovanligare då de flesta spåren rivits bort i samband med gatuarbeten. I Fredhäll vårdas för övrigt minnet av spårvagnarna som trafikerade Fredhäll mellan 1935 – 1963 i och med den nyligen upprustade lekplatsen, ”Spårvägsparken” där spårvägen har en framträdande roll.

Här gick en gång i tiden Enskedebanan

Idag är Nynäsvägen genom Enskede ett trafikdike, ett öppet och bullrande sår samt en barriär, annat var det förr, ibland var det faktiskt bättre förr.

Där bilarna idag går gick fram till 1950 Enskedebanan mellan Slussen och Skarpnäck, bilarna fick vackert hålla sig till det som idag är lokalgatan invid husen, i allén mitt i gatan som det idag finns få spår av huserade spårvagnarna. Mitt i dagens Nynäsvägen, vid träden i fonden låg hållplatsen Kyrkogårdsvägen, vilken jag skrivit om tidigare.

Spåren i Nynäsvägen kom att ligga kvar till 1956 trots att spårvägstrafiken lades ner 1950 då tunnelbanan mellan Slussen och Hökarängen öppnades, detta då en del av de spårvagnar som användes för trafiken i innerstaden hade Enskedehallen som sin hemvist intill dess att Söderhallen öppnade 1956. För att få en känsla hur det såg ut när spårvägen gick mitt i dagens Nynäsvägen rekommenderar jag denna bild från Stockholmskällan vilken visar hur det såg ut vid hållplatsen Kyrkogårdsvägen.

En långpromenad på midsommardagen

Idag blev det en långpromenad i stan, jag började på Södermalm och efter att gått omkring där under några timmar sökte jag mig via Västerbron över till Kungsholmen.

På Södermalm kunde jag inte motstå att besöka Monteliusvägen som erbjuder en underbar utsikt över Gamla stan och de centrala delarna av Stockholm.

Jag fortsatte via Fredhäll upp till Stadshagen där jag handlade på min favoritbutik, ICA Maxi Lindhagen innan jag begav mig hemåt, totalt promenerade jag ca 15 kilometer idag.

En midsommarpromenad

Något traditionellt midsommarfirande blev det inte för min del idag, det blir det i princip aldrig, men som vanligt blev det en rejäl promenad som tog mig runt i stora delar av Stockholms söderorts östra delar, när jag kom hem kunde jag konstatera att jag gått lite över 15 kilometer.

Jag följde min tunnelbanelinje, men inte exakt, men kom att passera centrumen i såväl Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden innan jag vek ner mot Gamla Enskede. Det är numera inte så mycket bevänt med de centrumen som jag passerade, en gång i tiden blomstrade dom men idag finns det på sin höjd en á två livsmedelsaffärer, en pizzeria, en sushi, en tobaksaffär och ett apotek, så mycket mer finns inte om man ska vara raljant.

Jag gick hemåt via Sandsborgskyrkogården, vilket tidigare alltid varit en transportsträcka för min del även om jag uppskattat kyrkogårdens lummighet, men inspirerad av ett blogginlägg på bloggen storstadsnatur bestämde jag mig för att verkligen besöka den på riktigt, strosa omkring och insupa atmosfären.

Sandsborgskyrkogården invigdes 1895, inledningsvis benämndes den Södra begravningsplatsen som en sorts pendang till den Norra begravningsplatsen norr om Karolinska sjukhuset, på Sandsborgskyrkogården finns ca 8 000 gravar att jämföra med Skogskyrkogårdens ca 100 000 grav. Då jag efter att promenerat runt på Sandsborgskyrkogården fortsatte till Skogskyrkogården kunde man direkt notera skillnaderna mellan kyrkogårdarna, på Skogskyrkogården hittar man inga pompösa gravmonument såsom obelisker, det gör man dock på Sandsborgskyrkogården. Det är även färre titlar på gravstenarna på Skogskyrkogården jämfört med på Sandsborgskyrkogården där man hittar såväl fabrikörer, redare och sjökaptener, noterbart är dock att kvinnorna saknar titlar förutom ”fru” eller ”en älskad mor”.

Via Skarpnäcks koloniområde och Hemköp i Skarpnäck promenerade jag hemåt, nu ikväll kommer det inte att ätas jordgubbar eller sill, det kommer inte heller att drickas någon snaps, däremot kommer det att ätas den danska nationalrätten smörrebröd.