Archive for juni 2018
På hemväg från Göteborg
Efter några ljuvliga men stekheta dagar i Göteborg rullar jag och sonen hem till Stockholm, på såväl resan till och från Göteborg har vi rest med MTR Express vilket var en ny erfarenhet för oss båda.
Såväl vistelsen i Göteborg och allt vi gjorde där, som resan till och från Göteborg kommer säkerligen att generera ett antal blogginlägg om stort och smått, men först ska vi packa upp och ”landa hemmavid”.
Pasta med bacon och dijonsenap
Normalt sett tycker jag det är lite för enkelt att bara göra en gräddig pasta, allt blir ju gott om man bara tillsätter grädde men ibland får man dock göra ett undantag och det smakar ljuvligt och går ganska så snabbt.
- 400 g pasta, gärna penne
- 2 pkt bacon (à ca 140 g)
- 1/2 – 1 purjolök, strimlad
- 1 st röd paprika, tunt strimlad
- 2 dl crème fraiche + 1 dl vatten
- 1 ½ msk dijonsenap
- 1 tsk salt
- ½ tsk svartpeppar
- finriven parmesan, till servering
Gör så här:
- Koka pastan enligt anvisning på förpackningen
- Stek baconet i torr stekpanna och tillsätt purjolök och paprika när baconet fått fin färg. Tillsätt crème fraiche, vatten, senap, salt och peppar. Låt såsen puttra ihop ca 5 min.
- Vänd runt pastan med såsen och servera med finriven parmesan.
Tidningen Se
Jag minns Se från min uppväxt, hemma var den inte så vanligt förekommande, men hemma hos en del släktingar och vänner till familjen kunde man allt som oftast hitta en trave med Se, jag minns särskilt reportagen från rymdresorna, månlandningen och Vietnamkriget med stora bilduppslag och högupplösta bilder, annat än de grumliga bilderna som man såg i dagstidningarna och på TV.
Tidskriften Se var en svensk bildtidning som grundades 1938 med amerikanska Life som förebild, tidskriften riktade sig främst till en manlig publik med reportage om sport och bildrepotage från den tidens stora händelser, men sedan kom TVn, under 70-talet försökte man locka kunderna med alltfler lättklädda eller mer korrekt oklädda damer, tyvärr är det väl det som Se mestadels kommer att bli ihågkommit för, men det gick inte så bra då tidskriften lades ner 1981. Under glansdagarna arbetade kända fotografer såsom Lennart Nilsson och KW Gullers för Se, men dom hade nog sedan länge lämnat samarbetet när de lättklädda damerna gjorde entré.
När jag tittar in hos Återbruket, en second hand bokhandel i Skarpnäck, kan man då och då hitta ett gammalt nummer av Se till försäljning, jag bläddrar i dom gamla tidningarna och inser hur mycket jag saknar fotojournalistiken som alltmer kommit i skymundan. Jag inser dock att marknaden inte finns idag, vem vill titta på bilder från en händelse som ligger en – två veckor tillbaka i tiden när man redan sett händelsen i form av bilder på nätet och som rörliga bilder i högupplöst TV.
Det äldsta fordonet (fartyget) i Stockholms kollektivtrafik
Ett fartyg är väl egentligen inte att betrakta som ett fordon, men M/S Gurli är det äldsta fordonet/fartyget som används i reguljär kollektivtrafik i Stockholm.
Fartyget levererades 1871 från Bergsunds mekaniska verkstad, inledningsvis hette hon S/S Nya Åkers kanal, namnet Gurli fick hon 1897, i och med att Gurli i år fyller 147 år är hon med råge det äldsta fordonet/fartyget i Stockholms kollektivtrafik, hon trafikerar dagligen den sk Sjövägen från Nybroplan via Nacka till Lidingö. Det näst äldsta fordonet/fartyget är Djurgården 4 från 1897 som dagligen trafikerar sträckan Kungsholmen – Södermalm. De kaptener som var först på bryggan i dessa fartyg skulle nog knappast känna igen sig idag då det numera finns en hel del elektronik på bryggan, såsom dataskärmar och radarskärmar, något som förmodligen skulle vara fullständigt obegripligt för 1800-talets sjökaptener. Nu finns det i Stockholm äldre fartyg än Gurli, ex M/S Enköping från 1868, men till skillnad från Gurli är M/S Enköping ett fartyg som används i turisttrafik, inte ett fartyg som dagligen fraktar pendlare till och från arbete och skola.
De äldsta spårfordonen Stockholms kollektivtrafik hittar man på tunnelbanans röda linje, fordonen av typen C6, som levererades mellan 1970-74, de äldsta bussarna är från 2002, en buss i lokaltrafik i Stockholm får nämligen inte vara äldre än 16 år.
Vitkindad gås förväxlas ofta med kanadagåsen
Den vitkindade gåsen förväxlas av den breda allmänheten ofta med kanadagåsen, precis som gråsparvar ofta förväxlas med pilfinkar, det finns dock som framgår av bilden nedan stora skillnader mellan kanadagås och vitkindad gås, den vitkindade gåsen har en helt annan färgteckning, tydligt svart och vit, samt är betydligt mindre än kanadagåsen. Egentligen är den enda likheten att de är nykomlingar i Sverige, men de har kommit hit på olika sätt.
Den vitkindade gåsen är en fågel som länge enbart häckade i arktiska områden såsom Grönland, Svalbard och Novaja Zemlja, när jag började skåda fåglar på 70-talet var den vitkinade gåsen näst intill en raritet som i Sverige mestadels sågs under flyttning till sina häckningsområden, men sällan eller aldrig i Stockholmsområdet. Den första kända häckningen i Sverige skedde i Härjedalen 1952 och sedan början av 70-talet häckar den årligen i Sverige, den har därefter snabbt spridit sig i Sverige och numera häckar den utefter stora delar av östkusten och har under senare år även etablerat sig på västkusten. Den vitkindade gåsen har därmed i stor utsträckning introducerat sig själv i Sverige, även om en viss utplantering lär ha skett.
Kanadagåsen är införd i Europa av människan, de första inplanterades i London under 1600-talet. I Sverige infördes den i större omfattning under 1920- och 30-talet, antalet fåglar växte raskt genom fortsatt utplantering och naturlig förökning, utplanteringarna fortsatte ända fram till 1970-talet. Idag är kanadagåsen spridd över stora delar av norra Europa, den är dock talrikast i Sverige och Storbritannien.
Hemskyddsspelet skulle nog inte gått hem idag
Vi har ju alla fått den nya versionen av ”Om kriget kommer” hem i brevlådan, den heter dock numera ”Om krisen eller kriget kommer”, vilket i dagens moderna och därmed sårbara samhälle är en mer lämplig titel då krisen kan uppstå p g a något som inte alls är fientligt relaterat.
När den första versionen av föregångaren ”Om kriget kommer” kom ut var den personliga beredskapen per definition högre, många hade fortfarande en vedspis till hands och få av oss var då beroende av kyl och frys, dessutom kunde människorna (läs kvinnorna) på den tiden laga mat från grunden av de råvaror som för tillfället fanns tillgängliga. Någonstans i mina gömmor har jag fortfarande en av de alla versioner av ”Om kriget kommer” som kom ut.
När jag och sonen i veckan besökte Leksaksmuseet i Fisksätra hittade vi spelet ”Hemskyddsspelet” i en av montrarna, jag har ingen aning om årtalet då spelet gavs ut, men förmodligen under krigsåren eller under de tidiga åren under det kalla kriget. Vi såg inte hela spelet, men det var tydligt att spelet skulle utbilda det svenska folket i hur man hanterade en krigssituation. Kanske är det dags för en uppdaterad version, men om man vill få ungdomarna intresserade måste nog spelet vara digitalt, spektakulärt och dramatiskt, annars kan man nog glömma den yngre generationen.