Vårt sista besök på Spårvägsmuseet

Idag besökte jag och sonen Spårvägsmuseet för sista gången, det är inte så dramatiskt som det låter, vi har inte tröttnat på museet och det ska inte läggas ner, men det kommer att flytta från sina nuvarande lokaler på Söder till nya fina lokaler i Hjorthagen, så under ca två år kommer museet vara hemlöst.

Spårvägsmuseet stänger den 10 september, men då är jag och sonen i Gävle, för den 9 september stänger järnvägsmuseet för ombyggnad, så vi fick tidigarelägga vårt sista besök. Jag har besökt spårvägsmuseet sedan 60-talet, på den tiden låg det i källaren under perrongen på Odenplans tunnelbanestation, 1990 flyttade museet till Söderhallens källarvåning som tidigare använts för bussuppställning. Spårvägsmuseet har därefter gradvis utvecklats, antalet besökare har under senare år ökat kraftigt i och med att museet alltmer riktat sig till barnen och deras föräldrar.

Jag och sonen besökte spårvägsmuseet tillsammans första gången i mars 2009, då var han tre år, för sonens del blev det kärlek vid första ögonkastet, vi har därefter besökt spårvägsmuseet tillsammans hundratals gånger, periodvis flera gånger i månanden.

Idag tittade vi på de sk moduljärnvägar som visades på museet denna helg, en med amerikansk förebild och en med svenskt 60-tal som förebild. Vi gick runt och pratade om vad vi sett och upplevt under åren, sonen avslutade med en sista tur i den sk minitunnelbanan, den har han inte åkt på ett par år, men en sista tur ville han ändå ta.

Därefter åkte vi veteranbuss, en dubbeldäckare från 1967, från Spårvägsmuseet till Norrmalmstorg.

Under hösten 2019 kommer museet åter att öppna i nya lokaler i Hjorthagen, vi ser redan fram emot premiärbesöket i det nya Spårvägsmuseet.