Mina reflektioner

Veckans fordon – varför var vagnen grön?

with 2 comments

Den gröna vagnen på bilden och dess ”krigsränder” har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, denna gång blir det dock fokus på varför vagnen var grön till skillnad från alla andra spårvagnar i Stockholm som var blåa.

Vagnen levererades ursprungligen 1904 till Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag vanligen förkortatat SNS 1904. 1943 byggdes den om som prototyp för en enriktningsvagn med passagerarcirkulation vid SS Råsundaverkstad. En enriktningsvagn är bara körbar åt ett håll och har bara dörrar på den ena sidan, i detta fall den vänstra sidan då vi hade vänstertrafik på den tiden. Passagerarcirkulation innebar att man steg på i den bakersta dörren, där konduktören satt och tog upp avgiften, därefter gick man framåt i vagnen och när man steg av gjorde man detta genom de två främre dörrarna. Tidigare hade man haft en rörlig konduktör som gick runt i vagnen och tog upp avgiften, det fanns två skäl till skiftet från rörlig konduktör till fast konduktör, dels var det en arbetsmiljöfråga men den viktigaste faktorn var nog rent ekonomisk. Den rörliga konduktören hann helt inte ta upp avgiften från samtliga resenärer innan de hann kliva av, därmed steg Stockholm Spårvägars intäkter.

För att markera nymodigheten med den annorlunda påstigningsproceduren med fast konduktör vid bakdörren målades vagnen ”skogsgrön” men den kom sedermera att få samma blå färg som alla andra spårvagnar. Vagnen togs ur trafik 1963 och hamnade hos Svenska Spårvägssällskapet, vid renoveringen av vagnen i början av 90-talet återfick den sin gröna målning från 1943. Dagens bussar och spårfordon kommer knappast att få ett så långt liv som denna vagn fick, den gick i ordinarie trafik i 59 år.

För spårvagnsresenärerna var detta något nytt, men bussresenärerna i Stockholms innerstad var detta inget nytt då man under åren 1942-43 byggt om 70 trådbussar och 108 vanliga bussar så att påstigning skulle i bakdörrarna och betalning skulle ske innan man gick och satte sig. Men nymodigheten togs inte emot alltför väl, kort sagt blev det ett ”djävla liv”, en kvinna kände sig kränkt och gjorde en polisanmälan, hon hade tydligen fallit i gråt p g a denna nymodighet, en tidning kallade detta ”århundradets största brott”. Med tanke på vad som under 1942 pågick ute i Europa känns det tämligen magstarkt att beteckna införandet av en fast konduktör som ”århundradets största brott”, i jämfört med koncentrationsläger och alla de andra grova övergrepp som då pågick runt om i Europa vid den tiden.

För Stockholms spårvägar var detta dock en ekonomisk succé, intäkterna ökade med ca 20 000 kr per buss och år, med tanke på att en ny buss kostade runt 50 000 kr i inköp så gjorde nog spårvägens ekonomer vågen samtidig som dom jublade…

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Kul och intressant läsning 🙂 Lite märkliga reaktioner på förändringen men vi människor är ju märkliga 😉

    Gillad av 1 person

    ibod11 - Ingrid

    15 augusti, 2019 at 07:59

    • Man levde verkligen i ankdamm i Sverige på den tiden, mestadels fick man lokala nyheter i tidningen. Hittade mängder med tidningar från den tiden när mormor dog -78, dagar då det borde skrivits mycket, men bara små notiser om kriget och det som hände utanför hembygden.

      Gillad av 1 person

      melkerlarsson

      15 augusti, 2019 at 08:05


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: